Skip to content

Skolan: Institution eller funktion

I lektionssalarna undervisas matematiken, historien, naturvetenskapen och på rasterna ges en gedigen genomgång av sociala koder och strukturer. Klassbakgrund, genustillhörighet och etnisk bakgrund visar sig i våra barnkroppars lek och allvar. Man lär sig arbeta eller tänka, att äga eller bli ägd. - Anna Örman
Min skola låg i de kilsbergska skogarna. Det var en kyrkoskola med två klasser i varje årskull upp till sexan. När den gamla mörkblå skolbussen för första gången hämtade upp mig och jag, efter min syster, klev in i den klev jag även in i en annan värld. Andra människor hade för mig tidigare varit obekanta. Jag kunde skogen, träden utanför mitt hus, mina syskon och mina föräldrar. Skolan var något annat, något större. Jag observerade och försökte passa in. Jag  betraktade dem som kom från de stora husen, dem som kom från skogen och dem som kom från den enda längan radhus som fanns i byn. På skolbussen betraktade jag placeringen, vilka som satte sig var. Hemma ritade jag en karta över sätena ibussen  och till varje säte skrev jag ett namn. I nio fall av tio hade jag rätt. Själv placerade jag mig på sätet bakom mittendörren. Tillräckligt långt bak för att inte klassas som tönt, men inte så pass långt bak så att någon skulle tro att jag faktiskt gjorde anspråk på något, på makt.

I vuxen ålder betraktar jag min egen och andras skola med större skärpa och bättre maktanalytiska verktyg än tidigare. Den är vårt samhälles vagga, medborgare fostras och bildas för att bilda samhället igen och igen och igen. I lektionssalarna undervisas matematiken, historien, naturvetenskapen och på rasterna ges en gedigen genomgång av sociala koder och strukturer. Klassbakgrund, genustillhörighet och etnisk bakgrund visar sig i våra barnkroppars lek och allvar. Man lär sig arbeta eller tänka, att äga eller bli ägd.

Skolan är en given del av klassamhället. Folkskolans uppkomst i Sverige hade att göra med behovet av en läs- och skrivkunnig arbetarklass, visserligen i dialektik med klass- och kvinnokamp men ändå med ett tydligt syfte. Man skulle fostras in i de kapitalistiska institutionerna. Disciplineras. Skaffa kärnfamilj. Sälja sin arbetskraft åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Och så vidare.

Jag kom att läsa en text om ett kapitalistiskt samhälle i förändring: Postskriptum om kontrollsamhället. Den är skriven av filosofen Gilles Deleuze och handlar om disciplinsamhällets kris och död. Maktens medel, menar han, är inte längre att disciplinera utan snarare att kontrollera. Institutionerna som syftade till att ordna människor i tid och rum, att få dem att producera maximalt mervärde, håller på att tyna bort. Fabriken, som är det tydligaste exemplet på en sådan institution, struktureras om. Industrikapitalismen ersätts. Men av vad? Och vad menas med industrikapitalism?

Industrikapitalismen är benämningen på det ekonomiska system som utvecklades i rika västerländska länder under 1700- och 1800-talet, där vissa kapitalister ägde det stora flertalets arbetskraft och således möjlighet till försörjning och liv.

Industrikapitalismen hänger alltså ihop med disciplinsamhället och dess institutioner. Kapitalistiska ägandeförhållanden påverkar inte bara arbetsplatsen utan genomsyrar hela samhället: fängelset, militären, skolan och fabriken är exempel på inspärrningsmiljöer som understödjer kapitalistisk kapitalackumulation. I den bästa/värsta av världar är befolkningen kuggar i ett välsmort maskineri. Men denna likriktning utgör också ett hot. Människor i samma situationer och institutioner kan identifiera sig med varandra, de kan förena sig och göra motstånd. Liksom fabrikens arbetsdelade produktion överskrider alla enskilda individers arbetsförmåga, överskrider ett enat motstånd allt vad individuellt missnöje kan uppnå: arbetarna blir massan bakom en potentiell revolution. Skolan utgjorde ett utmärkt led i disciplineringsprocessen. Du lärde dig samhället, att inrätta dig i hierarkin, lyda och gå på stigar redan upptrampade. Men är det inte det vi fortfarande förväntas göra, undrar jag. Inrätta oss, uträtta det förväntade, spela våra roller stoiskt? Inte på samma sätt, skriver Deleuze, institutionerna har sedan åtminstone andra världskriget varit i kris. Skolan, industrin, familjen och armén måste alla reformeras in absurdum för att kunna överleva i ett nytt landskap av avancerad teknologi och utvecklad kapitalism. Staten kan inte längre bestämma över och övervaka medborgarna. Den riktade disciplinen omöjliggörs. Människan måste prestera på andra sätt för att lyckas, att lyda räcker inte. Marknadskrafter bestämmer nu, på olika och mer konturlösa sätt. Förmyndaren är inte längre förmannen på fabriksgolvet eller Fadern i familjen: förmyndaren är alla och ingen. Kontrollen utförs av arbetskamrater, av sociala medier, av Googles algoritmer och av förväntade fördomar. Den ekonomiska makten är fortfarande i högsta grad närvarande men svårare att lokalisera:

Detta blir tydligt vad gäller frågan om löner: fabriken var en kropp som bringade sina inre krafter i jämviktsläge, så högt som möjligt vad gäller produktionen, så lågt som möjligt vad gäller lönerna. I kontrollsamhället har fabriken ersatts av företaget, som är en själ, en gas. Tvivelsutan nyttjade redan fabriken premiesystemet, men företaget går längre i att ålägga varje lön en modulation, ett tillstånd av evig metastabilitet som utvecklas via extremt komiska utmaningar, tävlingar och diskussioner. Om den mest idiotiska TV-underhållning är framgångsrik, är det för att den på ett adekvat sätt uttrycker företagsvärlden.

Om vi i fabriken blev kontrollerade under arbetstid av arbetsgivaren, finns nu arbetsgivarens kontroll överallt. Arbetet fragmenteras: man vet inte vem som är chef, vem som är ägare av företaget eller i vilken ficka vinsten läggs. Man vet att man inte får ut värdet av sitt arbete på lönesedeln, men man vet inte var man ska rikta sin ilska. Man vet att något i samhället är skevt, men det är inte lika lätt att peka på distinkta ägandeförhållanden som orsak till denna skevhet. I disciplinsamhället blev man till som en individ i en massa, en del av en uttalad helhet. I kontrollsamhället blir man i stället till som entreprenör, i ständig konkurrens om pengar eller status. Denna så kallade sunda tävlan genomsyrar samhällets alla instanser. Du är din prestation. Men vad man faktiskt kan prestera är givetvis, lika mycket nu som förr, betingat av ekonomiska och sociala förutsättningar.

De blir bara inte tagna på allvar.

Till exempel måste elever bestämma, vid 15 års ålder, om de vill gå studieförberedande eller praktisk gymnasieutbildning. Det framställs som ett val. Som att alla de som saknar läshuvud ska få den fantastiska möjligheten att inte behöva läsa utan i stället direkt utbilda sig till stylist eller maskinist. Som att man vid 15 års ålder oberoende av yttre faktorer vet om man har ett läshuvud eller inte. Och som att bildning och teori inte skulle vara användbart även för människor med praktiska yrken.

Som att inte föräldrarnas bakgrund reproduceras i de så kallade valen.

I disciplinsamhället hade vi tydliga ramar att förhålla oss till, regler och ekonomiska barriärer som med nödvändighet begränsade vår frihet. I kontrollsamhället är vi istället förmodat fria. Skolan är friare och fängelset är friare, till och med pengarna är friare. Men vid närmare eftertanke kompliceras idéen om frihet och måste ifrågasättas. Man kan tänka sig en fiktiv stad:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband). Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Men behöver vi ens tänka oss denna fiktiva stad? Genom att åskådliggöra tillgången till olika platser och tillstånd i en helt vanlig stad uppenbarar sig inte en stad av frihet, utan av ekonomiska, sociala och kulturella barriärer. Beteenden och information bestämmer hur du rör dig och vad du har tillträde till. Så låter det naturligtvis inte om en lyssnar till majoriteten av de västerländska medierna och politikerna: de säger att här i väst är vi visst fria. Går det dåligt för någon i livet, beror det på dålig entreprenörsanda och felaktiga val. Att det skulle finnas strukturer som öppnar upp eller stänger möjligheter är en passé förklaringsmodell.

Att kampen skulle föras kollektivt är således även det passé:

Fabrikerna konstituerade individerna som ett korpus, med den dubbla fördelen att arbetsgivaren kunde övervaka varje element i massan, och fackföreningarna kunde mobilisera en massa som källa till motstånd; men företaget introducerar ständigt en oförsonlig rivalitet i termer av sund tävlan, en utmärkt motivation som ställer individerna mot varandra och genomkorsar var och en av dem, delar honom.

Solidaritet blir ett utdaterat begrepp när allt fragmenteras. Marknadskrafter tar vid. Skolan blir extra intressant att studera som exempel på en institution i upplösning: den maktlöshet både lärare och elever ställs inför under Företagets nya regim.

För det första är det företag som allt mer kommer att äga skolorna. Skolgång är en konsumtionsvara, där man för att kunna göra ett rationellt val måste ha tillgång till relevant information. Implicit betyder detta att alla skolor inte är lika bra, utan att elev-konsumenten har ett ansvar att undersöka vilken utbildning som är bäst för just henne. Valet framstår som fritt men i själva verket finns flera faktorer som avgör vilken skola eleven väljer: betyg, föräldrars utbildningsnivå, bostadsplats, dolda studieavgifter, information. Att detta speglar klassamhället blir tydligt.

Dessutom blir även utbildningen mer konturlös. Om man tidigare gick från institution till institution är man nu istället inblandad i konstant pågående processer. Vidareutbildning och ombildning är mer etablerade som begrepp än bildning. Man ska vara flexibel efter arbetsmarknadens krav och utbilda sig i linje med arbetslinjen. Detta handlar alltså inte om möjligheten till vuxenutbildning eller folkhögskolor, något arbetarklassen kämpat för. Snarare handlar det om synen på människans arbets- och människovärde som enbart mätt med marknadens ständigt skiftande mått.

I de disciplinära samhällena började man ständigt om (från skolan till kasernen, från kasernen till verkstaden), under det att man i kontrollsamhällena aldrig blir färdig med någonting, eftersom företaget, utbildningen och anställningen utgör metastabila tillstånd som samexisterar inom ramen för en enda modulation, likt en universell deformatör.

Tillbaks till klassrummet. Det är inte längre mitt klassrum i byskolan i Kilsbergen. Jag tänker på min brors klassrum. Hans skola har gått i konkurs. Men han har i alla fall fått en dator och ”mycket frihet som utvecklat hans ansvarstagande”. Vad nu det spelar för roll när det inte finns några jobb i filmbranschen som hans gymnasiala utbildning siktar mot.

Ett klassrum slutar vara ett klassrum. Väggarna löses upp. Utbildningen sker på internetplattformar eller på praktikplatser. Klassrummets disciplinära struktur passar inte i samtidens ekonomiska flöden. Eleverna måste inte bara lära sig lyda, de måste bli entreprenörella rovdjur, jaga i marknadssamhället efter ännu oupptäckta vinstterränger, eller ännu bättre, bli entreprenörella trollkarlar och trolla fram en marknad av vilken dumhet som helst. De måste vara sin egen chef och ägare: tvinga sig själva till arbete och maximal produktion. Jag funderar, kan vi visionera om en skola som överskrider kapitalismens efterfrågan? Och hur kan vi göra det? Finns det några andra alternativ än ett romantiserat förflutet, en hopplös samtid eller en naiv tilltro till framtiden?

Av: Anna Örman

Illustration: Ludwig Landström

One Comment

  1. Örjan wrote:

    Gött skrivet. Foucault som ligger och spökar i anar jag. Vi ska dock inte glömma att det är marknadsekonomins ständiga krav på ökad effektivitet som möjliggjort för dig och många andra att ägna tid åt intressanta grejer istället för att samla mat.. Jag tycker det på det hela taget är en god utveckling bortsett från en del traditionella värden som gått förlorade. Disciplin och standardisering är bra skit när det ska byggas hus eller datamaskiner till så låg mänsklig insats som möjligt.

    Och universitetets ombildning från bildningsinstitut till arbetsmarknadsanpassade industrier är ett socialdemokratiskt/socialistiskt påfund.

    Friday, November 22, 2013 at 23:17 | Permalink

Post a Comment

Your email is never published nor shared.