Skip to content

Litterär gestaltning

“Ester, vart ska du någonstans?’
På toaletten jävla gubbe. Jag måste spy, doppa huvudet, spola och recitera Sapfo för mig själv tvåtusen gånger tills jag återfår livslusten” - Elis Burrau

”Askfatet säger [omotiverat lång konstpaus, typ 1001, 1002, 1003]: du var uppe hela natten.”

Äckel-Stefan stod där uppe och såg så jävla nöjd ut så att jag kände för att spy. Liksom spände ögonen i hela klassrummet. Hans blick som en patetisk razzia genom bänkraderna. Tänkte han att det skulle skapa någon sorts dramatisk effekt och ge tyngd till det han sa? Taktiken: att ta in alla i rummet. Tänkte han verkligen så? Ja det tänkte han och jag kände för att spy lite lagom sådär i min mun och det absolut värsta var att alla såg så satans imponerade ut, att alla såg så kåta ut och att ingen hade någon aning om att han tagit det där från Wilco. Bara översatt det rakt av. Ingen visste väl ens vilka Wilco var.

”När du gick till sängs [1001, 1002, 1003] med ditt mörka sinne.”

Äckel-Stefan stod där framför tavlan i sin busiga frisyr med lagomlugg och ”isblå” sängkammarblick och njöt i fulla drag av sin teatraliska dikt som inte var hans och majoriteten av idioterna (för alla var idioter) i det här klassrummet hade beundran i sina respektive högst tveksamma ögon (vissa till och med åtrå). Okej om man är typ Håkan Hellström och lånar lite från Smiths, okej om ja, jag vette fan, okej om man snor från Pink Floyd som han Walt i den där dysfunktionella-familje-indiefilmen av Noah Baumbach för då är det ju så jävla uppenbart, någon kommer förr eller senare att märka och komma på det, avslöja bluffen, men fan att ta de där orden från ett amerikanskt alldeles lagom alternativt rockband som på sin höjd någons hippa föräldrar lyssnar på. Och rockskribenter över 40 som fortfarande bär tygpåsar, går på klubb och dricker gratisöl på stadsfestivaler. Att inte ens ta från deras största hit, herregud. Det är inte okej, inte någonstans, för Äckel-Stefan kommer komma undan med det och jag hatar honom för det. Kunde inte hata mer än vad jag gör just nu.

”Din kudde grät [1001, 1002, 1003] och täckte dina ögon (suck).”

Alltså. Alltså, alltså, alltså. Jobbar han med Google Translate? Är han så lat? Jag skulle kunna avbryta nu. Faktiskt. Jag skulle kunna harkla mig precis just nu, kanske till och med skjuta bak stolen lite lagom dramatiskt, resa mig upp och säga stopp. Stopp. Jag känner igen det här Stefan (kanske inte ska använda mitt favoritprefix just här, jag vill ju ändå maximera de positiva konsekvenserna för min egen person). Det här är taget. Jag skulle kanske kunna sno den där löjliga konstpausgrejen (lite lagom ironiskt) som tydligen verkar göra succé hos den här publiken, men bara vara tyst precis så pass länge att Äckel-Stefan inte hinner panikavbryta, och sen skulle jag säga det. Mätta alla förbryllade blickar som håller andan (ni fattar vad jag menar); det du reciterar just nu är snott från Wilco. Wilco är ett band, ni vet ett sånt där som gör musik (gör övertydlig luftgitarr-pose). Låten du översatt heter A Shot in the Arm. Taffligt men ordagrant. Du har inte ens orkat göra nån sorts konstnärlig förvanskning.

Sängkammarögonen skulle spricka i tusen bitar. Luggen skulle implodera. Idioterna skulle tappa alla hakor i filmisk slowmotion. Jag skulle kunna göra det, säga det, men nej. Det vore för enkelt. På något sätt. Och jag vill faktiskt se vart detta tar vägen, motvilligt javisst, men så är det. Tyvärr. Jag vrider huvudet mot fönsterrutans omedvetna filtrering av gröna blad. Lyssnar utan att titta.

”Och du sov äntligen [1001, 1002, 1003], medan solen flammade upp i brand.”

Jag är inte avundsjuk, jag sitter inte här och är avundsjuk på hans fula lilla poem som inte ens är hans, på hans effektsökeri till frasering som är så jävla onödig, på hans manierat maskinslitna jeans med hål för beniga knäskålar. Fast, fan… jag är ju avundsjuk på de där beundrande och kongenialt äckliga ögonkasten han får. De är naiva, javisst, de har helt fel, men det ändrar inte faktumet att de går på hela skiten och att han dricker all samlad beundran som knark. Jag vill också dricka knark.

”Du är förändrad.”

Ja, jag är avundsjuk. Jag vill vara i Äckel-Stefans skor. Måste upprepa för mig själv trots att skallen gör allt den kan för att hindra: jag bryr mig tydligen om blickarna. För att de är så satans rena. Vilket faktumet att de är oförtjänta inte ändrar. Beundrande blickar är per definition alltid oförtjänta i den här skolan, i den här stan, i det här landet, i den här tiden som mest liknar en ängslig koncentrationssvårighet, ett förgängligt bekräftelsebehov. Är det något jag lärt mig under de här 17 värdelösa åren jag levt så är det just det. De äckliga blickarna (själens jävla speglar) riktade mot Äckel-Stefan himself. Kontakten som uppstår. Den han får från Alfred för att den betyder MVG plus och den betyder referens till Skurup eller Biskops Arnö (jävla Biskops Arnö, ”nordens folkhögskola prosa & lyrik bla bla bla”, i helvete heller, kan man inte skriva så kan man inte skriva, då ska man förslagsvis leva lite så att man har något att skriva om), och den han får från Naima för den betyder att han med all jävla säkerhet kommer få ligga med henne efter slutskivan på fredag. Eller hångla lite, i alla fall. Inte för att jag bryr mig (jag bryr mig), men ändå. Nu är han visst klar. Jag applåderar också när han flinar iväg mot sin plats längst bak under den gulnande planschen om Mary Shelley.

”Tack Stefan, det var eget, innerligt, väldigt… ärligt, ja. Tänkvärt, hm. Vem ska vi ta nu då… Lydia? Kan vi få höra din dikt? Låt oss få höra nu: hur tolkade du den här uppgiften?”

Det här lär ju bli något om en stackars martyr, olycklig kärlek, någon blek skuldra med stora jävla rådjursögon i, självmordsförsök och revben och cigaretter och svart kaffe. Ja, om hon inte nämner cigaretter en enda gång så ska jag fan, jag vet inte typ äta upp något jätteäckligt. Det eller tusen nålar eller isande vindar. Rakblad i halsgropar som blir nyckelben i för stora svarta kängor som skaver i hjärtat på en liten död korp under Titanic. Nej, fan, jag klarar inte det här jag måste ut.

”Ester, vart ska du någonstans?”

På toaletten jävla gubbe. Jag måste spy, doppa huvudet, spola och recitera Sapfo för mig själv tvåtusen gånger tills jag återfår livslusten.

”Förlåt, men jag måste gå på toa.”

Varför valde jag det där? Vad trodde jag liksom? Varför säger min medvetandeström ”liksom”? Vilka tänkte jag skulle befolka den här kursen? Det fåtal opretentiösa individerna, de som inte bara är tomma imageskal? De med egna tankar och uttryck? De mänskliga? De vettiga? Finns det ens sådana på den här skolan? Och kan man urskilja ”individer” i sörjan? Hur kunde jag vara så dum, Khemiri har ju gått här och alla i det där klassrummet vet om det. Att Carola gått här vet de också om, men det skrattar man åt, det råder en sån jävla konsensus kring allt samtidigt som alla ska vara så unika. Man ska skapa, ha ett sorts eget konstnärligt uttryck och kanske lite slumpmässigt färgstänk på jeansen, vilket bara är en stor dum paradox för hur många Boye föds det på en generation liksom. Åt helvete med den gymnasiala kreativiteten. Kväv den. Alla strävar efter samma jävla uppmärksamhet, och sedan gör de sitt bästa för att lura omgivningen (och sig själva) att det sista de bryr sig om är den där jävla uppmärksamheten. Jag ger blanka fan i om min övertygelse låter förvirrad, jag vet att jag har rätt. Det räcker att gå ner till kafeterians soffor valfri tid under dagen, till rökrutan vars tillgjort nonchalanta aura skriker av smärtsam rädsla för att säga fel, referera till fel franskt elektroskivbolag (”etikett”), inhalera fel (ta munbloss); man ser precis hur alla vill vara. Jag generaliserar här, jag är medveten om det, men vafan det är befogat och minst lika nödvändigt som att kedja fast sig vid någon rutten jävla ek utanför tv-huset. En livsnödvändig motvikt för mig om inte annat. Så jävla olikt lika. Hur mycket bättre är jag själv egentligen? Nu? Helvete.

Nu sitter jag ju där mitt bland alla satans pråliga praktexempel i min morsas mönstrade skjorta som hon köpte i Camden för 30 år sen. Nu sitter jag där i ”paisley”. Inskriven på en kurs som ska ”utveckla mitt skrivande”. Jag var ju, någonstans, ändå så nöjd när jag vågade, när jag inte bara kryssade i ett individuellt val att skolka från (läs: kriminologi eller boll och racket eller stresshantering eller något annat valfritt skämt) utan frågade mig själv, försökte resonera med mig själv (jävligt förnuftigt): Ester, när det kommer till kritan, du älskar att skriva, Ester du har tvåtusen dikter under sängen som du aldrig visat för någon och som inte existerar om någon frågar vad du har under sängen, Ester ge det en chans ge det en chans ge det chans ge det en chans, när det kommer till kritan du älskar kritan. Det finns en chans, minimal men ändå, att du skulle tycka om det, utvecklas. ”BLI EN BÄTTRE MÄNNISKA (på att skriva vilket inte bör förväxlas med att bli en bättre människa).” ”TRIVAS MED DIN EGEN PERSON (för att du älskar den när du skriver så att det brinner).” ”VÄXA (haha).” ”FÅ NYA VÄNNER (nu ska vi inte överdriva här, men vad gör man inte för att sälja in?).” Du tyckte om filmkunskap, lägg av med den där förnekelsen, den är inte så klädsam som du tror. Erkänn, gör det bara, du gillar ju allt det där som alla äckliga människor i rökrutan som är din omgivning också gillar, eller nästan allt de gillar. Eller tror att de gillar, men du gör det på riktigt Ester. Du vill också skapa. Det är inte en del av ditt imagekonstruerande, av ditt luftslott. Av din värdelösa bästsäljare till inkompetenta milleniumserie (har ju aldrig läst den, men gud vad skönt att avfärda saker av princip). Dina handlingar är inte tegelstenar till bygget av den hägring som ska göra dig sexuellt attraktiv för något kön. Du struntar i kön. Du hatar själva tanken på en sexualitet (för det mesta). Ester du är fan ett undantag som bekräftar en samtidsregel, en subtilt färgglad undulat i en jämntjock oas av asgamar klädda i secondhand (vintaaage), pickandes på tummade Camus-exemplar och presentkort från Papercut. Att just du skulle vara din generations Plath ska vi inte ta oss vatten över huvudet och sia om, men du var nöjd över valet för att du tror på det du gör; du skulle kunna bidra med en ny röst i ett klimat där alla är repade skivor utan självinsikt och självkritik. Du blyertskryssade på papperet i rutan Litterär gestaltning och du sov gott den natten. Den omväxlingen, alltså.

Och du är ändå inte som de andra. När man ska berätta, som introduktion vid höstterminens första undervisningstillfälle, vad man läst under sommaren så ljuger du inte och säger Brott och Straff eller Drömfakulteten eller Emily L eller De fattiga i Lodz för det har du inte (fast de två sista läste du visst och det är ju grym litteratur och Stridsberg är en av dina största förebilder, men nu försöker du utgöra ett jävligt pedagogiskt exempel). Nej du rycker bara på axlarna från din plats längst bak i klassrummet där de där flummiga idioterna i temaklassen belamrat en hylla med smutskräksgröna tekoppar och mumlar, muttrar: ”Inget, inget speciellt, typ”, samtidigt som du spjärnar emot din hjärnbalks tvåtusen impulser som unisont vrålar att du måste springa rätt in i och krossa allt det där sunkiga porslinet med din pannlob. Din hjärna som ständigt drar saker till sin spets. Du var bäst på filmkunskap, du gillade kursen och inte bara för att läraren såg ut som Leif GW i sin jaktväst och fickplunteskvallrande skäggväxt där han satt i sin rullstol (han hade bara ett ben och du älskade mytbildningen som du själv skapat om vad som hänt med det andra, vart benet liksom hade tagit vägen för det hade ju inte bara uppslukats av jorden), men att räcka upp handen och briljera med en anekdot om Francis Ford Coppola och hans manschauvinism föll dig aldrig in, trots att du kan och alltid kunnat minst en handfull, Ester. Fan jag måste spy.

Aldrig mera meta. Jag älskar design. Aldrig mera meta. Jag älskar design.

Klottret här inne på toalettspegeln är så mycket mer begåvat än allt som någonsin uttryckts i det där klassrummet (ignorerar faktumet att det säger emot hela mitt resonemang: de som klottrat på toalettspegeln är väl samma idioter som belamrar just det där klassrummet men jag har fan viktigare saker att tänka på än konsekvens i mina resonemang och klottret härinne är vid närmare eftertanke rätt värdelöst). Se på dig själv Ester. Stirra rakt in i röda ögon, så jävla trötta. Har de någonsin innehållit det som kallas glimt? Åt helvete med glimt. Jag borde klippa mig, peta mindre i mina ansiktssår, sova mindre, äta mindre, men skriva mer i min ensamhet. Skapa mer generationsromaner i mina fläckiga anteckningsblock som aldrig någonsin ska få skåda det vi i folkmun kallar sol. Jag borde vara ett motbevis mot en förkastlig genikult. Absolut, säg det rätt in i antisängkammarblicken: STÅ SOM EN VÄN MITTEMOT MIG OCH STRÄCK UT SKÖNHETEN I DINA ÖGON.

Jag låser upp, det är nu jag vrider om låset och låser upp, öppnar toalettdörren och går ut i korridoren. På marmorplattor som ska bilda ett sorts mönster ochsom också gör det med all världens bravur enligt all världens estetiska, antika pissideal, drar handen mot överskåpens stängda skitigt vita luckor (om jag frågar så har alla säkert glömt bort att de var så jävla viktigt att få överskåp i ettan, historierevisionister). Det är folktomt, jag möter inga äckliga blickar, inga blickar alls, och jag grips av en enorm lust att slunga min nyckelknippa mot den gråa himlen bakom de dubbla fingeravtrycksfläckiga glasen. Eller öppna fönstret och skrika rakt ut på skolgården. Något väldigt vokalt och spontant. Omoget och naivt. Vulgärt och fruktansvärt. Där är den där äckliga zucchiniskivan som någon smetade ut på fönstret, säkert mer än ett år sedan. När jag precis börjat. Den är fortfarande grön. Jag valde det här. Jag hatar det här. Jag har typ en vän och han är bibliotekarie (de kallar honom kuf), han är på riktigt. Men det räcker inte. Det räcker inte. Ester, du hatar det här. Men du har ju å andra sidan alltid varit en person som mår bra av att hata, i och för sig, hatet är din skeva föda.

Så stod jag och tänkte konfyst i kanske tio minuter, med mig själv i tredje, andra och första person lika bekvämt som ilsket och förvirrat vankandes av och an i min hjärna, stirrandes in i ett skåp, en rest från den förbannade pojkskoletidens folkhem (det allmänna högre läroverket), ja stirrandes in de döda hatiska ögonen tillhörande en uppstoppad fågel. Vi hade någonting gemensamt. Kanske var det en sorts mås, eller en missbildad nötskrika med en mutants proportioner. Jag stod där, andades och delade vikten ytterst demokratiskt mellan mina tunga sneakersbeklädda fötter. Ett djupt andetag och sen gick jag tillbaks till A307.

”Alltså, när man indirekt förstår att det handlar om att döda en annan levande människa, när man bara kan ana det mellan raderna och bakom det vardagliga, orden som vi faktiskt tar i vår mun dagligen, den där passionen i mordet som handling: det är då jag tycker det blir starkt på riktigt. Det är då språket, för mig i alla fall, får liksom liv, typ vibrerar.”
När jag kom tillbaka in igen så hade lektionen tyvärr inte tagit slut, inte upphört för att aldrig någonsin mer börja, tiden hade inte stannat, brandlarmet hade aldrig gått, syndafloden var inte kommen, nej alla satt och diskuterade ”styrkan” i någons dikt. Folk räckte inte ens upp handen och det var tydligen okej, alla var så jävla kåta på att få prata. Kåta på att få låtsas lyssna, spela sympatiska och intellektuella. Fan vilka kuvade själar de måste ha varit på högstadiet när det de höll på med var töntigt, eller kanske inte alls förresten: då satt de och sa hora istället. De sa hora för att det gav respekt där, gräddfil i statuspyramiden på den skolgården, i den korridoren, i den gudsförgätna gympasalen. Kameleontjävlar.

Jag kom in från toaletten, från den ödsliga skolkorridoren vars gymnasiepoetiska lukt fortfarande satt kvar i mina svarta jeans, i min mönstrade skjorta, i min trötta uppsyn, till något så löjligt som ett samtal. En dialog. Det var säkert han den där killen med rött hår och ring i näsan eller Felix med baskern och Paris Review-tröjan som skrivit en dikt med grunden i Valerie Solanas mordförsök på Andy Warhol, eller kanske ett prosalyriskt experiment om Andreas Baaders skinnjacka, eller om Malcolm X, eller nazister, jag borde gå tillbaka …

”Ester där är du ju, vart tog du vägen? Det är bara du kvar nu, vill du dela din dikt med oss?”

Det vänliga, konstruktiva sorlet som fyllt rummet i min frånvaro dör på en sekund. Alfreds sätt att syna mig är en vänlig, mördande, snart pensionerad penetration. Äckel-Stefan flinar lite där han sitter. Jag var faktiskt inte beredd på det här just nu. Jag hade ju tänkt gå upp där och hitta på något i stunden. Låtsas att jag kunde det jag skrivit utantill, improvisera fram något tusen gånger mer kompetent, ja mer originellt än vad alla här inne krystat och lånat ihop från andra tillsammans. Som ett test av min egen förträfflighet, men alltså, det är tomt. Hur kunde det bli tomt? Jag är helt torr i munnen. Varför ser alla på mig sådär hånfullt? Var är renheten i deras blickar? Vad har jag gjort förutom att hata varenda en? Vad är jag skyldig till förutom min idoga önskning: att alla skulle dö? Jag måste visa något här, jag måste leverera. Inte för att bevisa något för någon annan, nej för att bevisa för mig själv, jag kan inte svika mig själv nu. Ska jag ta något jag skrivit för längesen, men vilken dikt och varför? Fan. Varför svettas jag i händerna, längs ryggen och varför vet jag inte vad jag ska säga? Försök se blasé ut. Ska jag prata om dem? Allihopa. Alla blickar. Om er. Alla ni här inne. Ska jag? Kanske sno något från Khemiri? Jag hostar till och spyr lite i min mun.

 

Elis Burrau

2 Comments

  1. Maja wrote:

    Så. Jävla. Bra.

    Thursday, January 9, 2014 at 16:20 | Permalink
  2. Maja wrote:

    Rätt i magen på Spykenvardagen.

    Thursday, January 9, 2014 at 16:22 | Permalink

Post a Comment

Your email is never published nor shared.