Skip to content

Ordkonsts läse- och filmcirklar

Är du intresserad av att läsa skönlitteratur eller titta på film? Ordkonsts film- och läsecirklar träffas var tredje vecka på plats i Lund. Främst handlar träffarna om att prata om det vi just sett eller läst.

Anmäl dig här:
https://goo.gl/forms/34EvOqYpj6lRc1xq2

Att vara med i cirklarna är kostnadsfritt, men alla deltagare måste vara medlemmar i Studentlund eller särskilda medlemmar i Akademiska Föreningen. Är du inte medlem än kan du bli det under terminens gång. Är du inte student kan du bli särskild AF-medlem.

Läsecirkel

 

Filmcirkel

Uppstartsmöte

affisch uppstart

Är du intresserad av att läsa, skriva eller prata om litteratur och kultur? Ordkonst bjuder in till uppstartsmöte 7 september kl. 19!

Under denna kväll kommer vi att berätta om hur du kan engagera dig i Ordkonst under hösten och framöver, och det kommer finnas tillfälle att gå med i våra skriv-, läse-, och filmcirklar. Vi berättar även om vår scenverksamhet och vår litterära tidskrift med samma namn som utskottet.

Under kvällen kommer det att finnas tillfälle för dig att ställa frågor, bläddra i tidskrifter och prata med nya och gamla aktiva. Vi bjuder på plockmat men ta med dig vad du vill dricka!

Val mött!

 

Gör såhär för att hitta till Övre Aten:
1. Stå med näsan vänd mot AF-Borgens huvudingång.
2. Gå åt höger och runt hörnet, mot Tegnérsplatsen och borgens södra sida.
3. Du ser nu en staty och mitt emot den en trappa upp till AF-Borgen.
4. Gå upp för trappan, gå in i borgen och sedan upp för ännu trappa.
5. Följ skyltarna till Övre Aten.

Uppstart Övre Aten

Anmäl dig till höstens skrivcirklar!

Är du intresserad av att utveckla ditt skrivande under hösten? Ordkonsts skrivcirklar träffas varannan vecka tillsammans med en skrivcirkelledare. Cirkelverksamheten vänder sig både till dig som är nybörjade och dig som skrivit länge. Främst handlar träffarna om textsamtal. Inför mötena läser vi varandras texter som vi sedan diskuterar tillsammans.

I höst kommer det att finnas två grupper. I skrivövningsgruppen skriver deltagarna texter utifrån olika typer av skrivövningar, både tillsammans på plats och hemma inför träffarna. I projektgruppen arbetar deltagarna istället med längre projekt. Varje grupp har plats för cirka 8 deltagare, så platserna är begränsade. Det innebär att det är först till kvarn som gäller.

Att vara med i skrivcirklarna är kostnadsfritt, men alla deltagare måste vara medlemmar i Studentlund. Är du inte medlem än kan du bli det under terminens gång. Är du inte student kan du bli särskild AF-medlem.

För att anmäla dig är det bara att skicka iväg ett mejl till ordkonstskriv@gmail.com där du skriver namn, adress och vilken grupp du vill delta i. Har du frågor eller vill veta mer går det också fint att mejla till samma adress. Vi som leder cirklarna den här terminen heter Anna Brynhildsen, Agnes Wiberg, Christina Sassner och Julia Österlund.

Ordkonst söker bidrag till tema Satan

13435350_1061971330556433_5722204332385685017_nOrdkonst söker bidrag till ett nytt nummer. Denna gång har vi tema Satan.

Det onda behöver en form, ett ansikte, och genom historien har människan försökt att forma sig en uppfattning om vad det onda är: En gammal grinig getabock bland svavelosande kokkärl nere i Infernos glödgade kretsar; en framgångsrik moderedaktör på Manhattan som utsätter sina ivriga praktikanter för en oöm behandling; en vacker kvinna som snärjer den intet ont anande protagonisten i någon gammal tummad pulpdeckare.

Men det onda kan också betyda en kritik mot det goda, mot centrum och Doxa, mot lag och ordning. Det kan innebära ett ohämmat välbehag, en kultur på dekis och som helt låter sig uppgå i sinnlig njutning och lust. Satan kan innebära en allmänt utlyst strejk mot vad som är rätt och fel, vad som är fult och fint, gott och ont.

Satans flexible identitet verkar grunda sig i den enskilde individens uppfattning och behov av hen. I samband med Satans funktion som en utkristalliserad symbol för ondska, blir Satan en figur som vi äger möjligheten att projicera allt vårt inre mörker på. Men också våra drömmar och begär. Det är förmodligen därför Satan fascinerar och skrämmer oss, eftersom det vi egentligen ser när vi betraktar djävulen är en återkastad version av oss själva, en spegling av de ekande bråddjup vi ryggar inför.
I det här numret vill vi därför bland annat öppna för möjligheten att utforska dessa djup, tända en lykta och lysa upp i själens eviga natt.

Ordkonst publicerar alla sorters skönlitterära texter, essäer, recensioner och illustrationer. Även sådant som inte är relaterat till temat är intressant. Nu har du alltså chansen att bevilja den bakomliggande innebörden gesten av en utsträckt hand kan medföra. Det här kan vara början till en karriär. Visst låter det lockande? Att få läsa sitt eget namn i bläck, där du blir ett namn på allas läppar.

Det är bara att signera ditt bidrag med blod och skicka in till:
bidragtidskriftenordkonst@gmail.com senast den 21 augusti.

Utdrag ur 2016:2 – Santa Claus

Se mer eller beställ numret här.

* * *

2015-09-12

22:29
haha minns när jag berätta för en kompis att mitt ex santa claus efter att han fått veta att jag var tsm med en ny, skrivit till mig på chatten att hans terapeut rekommenderat pdt ist för kbt till mig då hon efter allt han sagt gjort bedömningen att jag lider av emotionellt instabil personlighetsstörning

kompisen sa Gud va sjukt sen sa hon: kan det inte snarare vara posttraumatiskt stressyndrom?

everyone’s a critic inte sant

22:33
haft mkt kul åt detta… verkl överträffar woody allen-dikten

 

2015-09-14

02:42
drömde att en person skrev till mig och ville få med mig till trädgården för att göra en annan person avis

sen en scen där johanna tar ett snack med honom, ja ställer honom mot väggen: hold sa op, vad tror du att du håller på med? och han då säger att han ju kommit fram till att han ”älskar cepedonnor” och att det bara är att kapitulera inför detta! cepedonnor var liksom en vedertagen benämning på ”knepiga tjejer” ja såna m psykiska problem

 

2015-10-13

18:35
bakar fänkål i grädde i ugnen å ska koka torskrygg

filten håller fittan på plats

vi befinner oss i sthlms innerstad

ja d e bara lite om mitt liv

18:36
synd jag inte e ihop m santa claus no more, han kunde sagt: du e som bruckners åttonde symfoni :( :) :( :) lr nåt i santa style (eller var det sjätte) å så kunde jag låtsats att mitt liv va maken-lajv eller iaf inte på riktigt å skrattat… men d e på riktigt ju

18:45
men d e också 1 liv!

 

2015-10-22

18:24
d gör mig så paralyserad att jag nu står å faller m mina egna insatser helt å hållet… jag gör ingenting istället… ni som har 1 familj ska vara glada :) mkt glada

18:29
kramade malle innan, jag sa: jag luktar nt så gott :) han sa: varför gumman? jo för att jag är deprimerad igen sa jag. så skratta vi gott

18:33
börja gråta så tyckte en här på biblioteket att d va god idé å hälsa… jag har nt mkt men e iaf någorlunda inkännande

18:35
som när santa claus kallade mig idiot så hela tunnelbanan hörde å 1 karriärtörstande ung kvinna som han knappt känner tyckte d va god idé att gå fram å kallprata… obs hade förtjänat d. d va nt mer än rätt

18:37
när hon avlägsnat sig kom 1 annan som avlöste henne istället. aldrig varit m om nåt mer bisarrt. han hade också hört allt. denne var ”känd fr fredrik strages blogg” sa santa sen.

 

2016-01-10

09.32
ansiktet ramlar av

17:14
glömmer ofta bort att jag faktiskt bott ihop m nån i tre år utan att d va nån katastrof eller ens i närheten. måste minnas d… en sak som gjort mig ledsen e att santa claus ”vänner” som aldrig träffat mig gått å utfärdat varningar för mig ”på stan”, typ 35-åringar (men ser ut som 45) m barn som nt vet att en relation e ngt som uppstår mellan 2 personer, tkr d e så… beyond smaklöst att utfärda varningar för en 25-årig deprimerad tjej som man aldrig träffat, å d e nt ens nåt konkret bara att d va… en dålig relation. varit ledsen på människorna öht

 

2016-01-29

13:42
flyter ut… sopjuice

15:33
vad är kärlek för dig. bli kallad för idiot på tunnelbanan. ligga med munnen mot random möbel medan lukten av sopjuice växer i rummet. eller är det sommaren jag tänker på nu.

 

2016-02-02

21:49
idag kom 1 hälsning fr santa claus… ja d va allt

21:51
å d va inte ens ”min terapeut låter hälsa att du är sinnessjuk”-fint

 

2016-02-22

19:40
har så mysig kontakt m mitt ex… tänkt på d… ser eg ba 1 person som 1 ex… resten ser jag väl som vänner… eller som luft :)

19:43
har pratat så mkt om mitt ”enda ex” sen mitt… rebound_förhållande tog slut (numer i luft-kategorin)… m alla… alla jag dejtat vänner familj främlingar… det är äkta mammaknullar-fasoner… känt mig som en riktig mammaknullare faktiskt :) tänker att d kmr upphöra nu

 

2016-02-25

11:31
försökte lägga lite make, närmare bestämt 1 ögonpenna i guld fr chanel som anna gav mig i julklapp, blev otroligt sorgsen mitt i allt… hur många filmscener har man sett där någon cancersjuk borstar blankt peruken, lägger lite rouge, gör sig fin… kanske en sista gång…

14:51
min bror bjöd på lunch… han frågade varför d måste va 1 kamp på alla livets områden… då slog d mig, att det är det ju inte… så många ggr jag gråtit och sagt: jag har ingenting, till anna… eller till ted… men d har jag ju. jag står och faller med mitt språk

15:24
hade min bästa stil iaf, vinterrock och solglasögon

 

2016-03-19

14:38
alla som gör mig ledsen kmr brinna in hell jag ba vete

14:59
fyr och flamma

 

2016-03-20

20:07
kan en gemensam parterapeut fortsätta träffa en part efter att det tagit slut och diskutera den andra utifrån vad som framkommit under den gemensamma terapin? frågar åt en kompis. ted heter han

20:07
nä frågar åt mig själv. men jag vet ju svaret. d känns som en pappkasse i halsen.

20:15
vad ska man göra av all längtan nu igen… ja man kommer väl på nåt. hur kunde jag förlora så himla mkt, när d nt kändes som jag hade något till och börja med.

20:31
man behöver nt nödvändigtvis gå till någons grav för att minnas. idag köpte jag grillad kummel på marknaden å gjorde potatis m mangold å vitlök å olivolja som jag åt till. d va nåt farmor brukade laga. i sin tur för å minnas var hon kom ifrån, 1 ställe hon inte kunde besöka de sista 25 åren av sitt liv… man jobbar m d man har

20:40
hur röd kan en näsa bli. hur otröstlig en person

 

2016-03-21

11:03
d känns som att vakna upp ur en mardröm? cheeses

11:45
… den rätta känslan är mycket präktig. det är så vanligt att folk avfärdar andras sorg som ilska för att slippa ta in vad deras handlingar eller icke-handlingar orsakat. visst, det är båda känslor som sväljer en människa hel och hållen. å gråt e en vanlig fysiologisk reaktion v sorg t.ex. men förekommer även vid ilska. ja de kanske rentav är svåra att skilja åt… å hur kan d då va så lätt? att peka ut ilska hos en annan. att säga: det du känner är ilska. tänker att ilska är lite mer… övergående. av det drar jag slutsatsen att det jag känner är sorg. vidare känns ilska… ödeläggande. men om allt redan e ödelagt? visst måste det vara sorg då? jo det är sorg.

14:43
tog mig 3 v å bestämma mig för om jag öht ska höra av mig t pappa. när jag väl bestämt d, tog d 3 dagar för mig å bestämma hur jag skulle tilltala honom i sms:et. skulle jag kalla honom… pappa… eller vid namn… eller nåt helt annat. nåt, lite mindre… laddat… nåt som jag aldrig kallat han tidigare, för att markera att vi vänder blad… som rally… hej rally! kommer du ihåg mig… men d blev pappa. han ringde upp på en gång. 1 röst man nt hört på 7 år… han lät täppt… och glad. å jag blev glad… å d e allt.

16:03
hur går nån fr å va ”helt normal narcissist” till ”fullblodsnarcissist”

16:04
ja d kanske börjar m att man köper sig 1 terapeut å sen

16:05
yrkesetiska frågor… de intresserar mig højt plötsligt

16:06
och om d va ilska jag kände… om jag slängde ngt i golvet även… så skulle d också va okej

18:38
santa claus kom m paket… å d va paket… ja långt från årets julklapp kan man säga. när jag var teen hade jag återkommande sexdrömmar om en 1.60 m lång boliviansk punkare i malmö. t slut blev jag ju intresserad, tänkte, att alla dessa drömmar måste ju betyda nåt. på sin helgonsida hade han skrivit följande. mitt paket e årets julklapp.

18:42
även d, att han hette diego! som ju hela v vet e mitt bästa namn

21:44
1 liten fågel flög förbi

21:48
jag tror d finns 2 typer av människor: de som inser att de är keffa och de som inte gör det. marit sa en gång att de som inte inser att de är keffa ju aldrig kmr förändras, och att det är deras straff.

 

2016-03-23

00:28
säger d något om mig… lr om alla jag träffat… att den jag har varmast minnen av e 1 kille m adhd som vissa dagar i veckan hade som regel att man nt fick ha kläder på sig i hans lgh… ja frågan e

11:58
känner ngt som angränsar t… ngt riktigt fult

13:36
urk

13:37
allt äckel… igår spydde jag och i don’t do spya ärligt… ja d e 1 vanlig fysiologisk reaktion v äckel… mindre vanlig v ångest men d händer… allting blandas samman, nu med då, ilska med sorg

 

 

Hej!

Jag gick i parterapi hos dig vid två tillfällen under hösten 2014. Kort därefter tog det slut med min dåvarande pojkvän. Några månader därpå hörde den före detta pojkvännen av sig med något som han utgav för en hälsning från hans terapeut, och det var att terapeuten funnit att jag lider av emotionellt instabil personlighetsstörning och följaktligen rekommenderat pdt istället för kbt till mig. Trots att jag visste att det inte låg någon sanning i det, och framförallt föga professionell tyngd i det en terapeut, som jag åtminstone trodde, aldrig träffat mig sa, upplevde jag ändå detta som otroligt integritetskränkande och har haft svårigheter att släppa det. Det bör tilläggas att det var under en period då jag höll på att återhämta mig från depression och var allmänt svag. För ca en månad sedan återfick jag kontakt med den före detta pojkvännen och det har sedan dess framkommit att terapeuten som utfärdat denna diagnos varit du, d.v.s. vår f.d. gemensamma parterapeut.

Att det var du skulle enligt honom ge större professionell tyngd åt utlåtandet, då vi ju mötts vid två tillfällen. Själv vill jag hävda motsatsen. Det är långt över gränsen för professionalism. Det är möjligt att min före detta pojkvän kryddat berättelsen, men det är i min mening helt oväsentligt i sammanhanget. Jag anser hans beteende vara en påräknelig följd av att ta emot den ena parten som klient efter avslutad parterapi och i direkt anslutning till denna. Jag känner ett enormt obehag inför att något som jag kan ha yttrat inom ramen för den gemensamma terapin kan ha använts mot mig på detta sätt. Det torde inte heller överensstämma med gällande sekretessregler att de uppgifter som framkommit under parterapin om en part ska användas i vidare terapi med den andra parten. Efter avslutad terapi ska det enligt Stockholm stads hemsida inte finnas några som helst spår kvar av en. Det som står klart är att ni sinsemellan diskuterat mina problem och alternativa behandlingsformer till mig. Detta torde inte enbart stå i strid med sekretessregler utan även grundläggande etiska riktlinjer för psykoterapeuter. Det jag gärna vill veta är hur du anser att detta har hanterats särskilt vad avser sekretess samt vad du i egenskap av terapeut gjorde för överväganden innan du tog emot min före detta pojkvän som klient; detta eftersom jag har tankar på att ta ärendet vidare.

Bästa hälsningar, XX

Utdrag ur 2016:2 – Alla katter grå

Se mer eller beställ numret här.

* * *

Om det är sommarkallt är kylan liksom ihålig – den är gropar. Det kan göra en nykter ibland. Kylan spänner mig. Det är som om allt drar ihop sig och samlar sig. Man blir samlad, mycket kort; vänder sig på ett annat sätt inåt. Nyss vände man sig inåt för bekräftelse; det var skönt – det gick en stråle genom mig av något varmt, svällande. Ja, jag hade druckit. Inget fanns – allt fanns. I så hög grad både och! Men sedan en grop. Det är som att sitta i en grop. När vinden går. Då växer allt upp över en. Och det blir fuktigt och trångt, som i jorden. Blicken går då inåt, och liksom förbi – man ser, att man kanske vill gå hem. Det gör ont i huden. Det kan bryta av. Man kan bli klar. Glömma, tappa tråden –
Jag fryser en sekund. Var är månen?
 Där – den är liksom beslöjad, som av ett solkigt flor. Ger inget ljus. Det är mörkt på stranden. Men det finns eld. Jag har varit med och tänt den. Man gräver en grop med sina händer. Sedan lägger man toalettpapper i den; kvistar, spruckna löv. Man tänder fyr. Sedan blåser man. Och den tar sig. Vissa tycker jag är konstig som är här. Jag är äldre. Även om det är varmare nära brasan har de klungor i skuggorna längre bort. Bakom dem står vassen matt och hård. Men jag är bjuden. Annika kom aldrig, hon är som jag, nu är jag själv. Men vissa är mina vänner. Jag pratar med Johan, han är bra. Han tycker ändå om mig. Han får en öl. Jag är full och det sväller. Det blir så varmt att jag tror huden ska spricka mjukt.
Så går vinden –
Den drar ihop mig. Johan säger akta fötterna. Gummit är i elden som tagit sig. Hårt drar jag foten åt mig och ler. Mina händer är större än deras, grövre. Jag drar dem mot byxorna och sanden faller av. Jag kniper mina fingrar om huden under hakan. Allt får inte plats i nypan. Till slut gör det lite ont. Då har kylan släppt. Det bolmar igen. Ja –
Vi är många på stranden. Det är en, två, tre, fyra, fem, sex, sju – i klungan vid vassen. Säkert femton badar vid bryggan; några är nakna. De har ett eget ljus, som snö. Och ytterligare trettio är spridda runt brasan eller i skogsbrynet, eller inne i skogen, och i badhytterna. Det kommer en doft ur skogen; tung som en blöt filt. Ljuden tillhör helt natten. Det är rasslande –
Det är också rösterna, så djupa i magen eller som sprickfärdiga hinnor i halsen; låga, höga, de står runt mig som fåglar och andra, större djur! Det svider av kryp i luften. Ser jag mycket vilsen ut? Jag blundar kort. Det svänger om. När jag öppnar ögonen syns ett ljus. Det är långt bort. Men det går i små fina svepningar, som följde det stranden.
Johan ser det också. Han klappar till mig på låret och säger: ser du? där? och jag låtsas som att jag inte redan sett och gör min nacke stel och hög. Det växer mycket långsamt. Fler spänner sig, gör sig större. Det går en kåre genom oss. På bryggan blir det stilla och de nakna skyler sig. Och Annika har feber i sin säng; hennes heta ansikte brinner till i mig. Hon ringde sig sjuk. Hennes etta är så mörk. Den luktar cannabis och något annat – fett? Soffan är det största hon har. Man kan bädda ut den. Då blir den halva rummet. Men hon har också en säng. Hon har en gles persienn. Och genom den går tåget om natten. Lyktorna börjar små i mörkret. Sedan kommer ljudet, först mycket dovt, ur berget. Dess kala vägg skymtar längst bak i sikten, utskuren mot himlen. Tunnelbanan mynnar ut ur berget; tåget löper likt ett glömt djur över bebyggelsen. Det vrålar rakt in till Annika. Hela rummet blir vitt och grått. Snart är det över. Men det etsar sig likväl fast – man blir vaken –
Det syns bakom mitt ansikte, synen suddas. Skärpan kommer igen. Jag ser ljuset. Värmen faller i min kropp. Hela vägen ner till botten och sedan – upp igen! Ruset vrickar min fot med sin tyngd. Någon skriker på ett sprucket vis, som kom det utan tanke först: det är Gud! och alla skrattar. Nu liknar vi verkligen djur. En flock mot vilken förvirringen kommer. Kommer och slår. Alla klungor börjar stöka. Det är fan snuten – hörs från olika håll. Från bryggan strömmar de våta och hala. De har frågor och sällar sig till sina. De bygger spänningen. Det blir laddning i kärnan. Jag ser kärnan som inuti ett plommon i min hand. Under allt köttsligt – längst in i det som går att ta till sig och förtära. Men ur något måste allt komma. Köttet och skalet kommer ur kärnan, byggs kring den. Men i kärnan finns det första mörkret, det beständigt vilsna. Och den finns i oss, mellan oss, vi laddar varandra. Man får nojor. Det är något mystiskt och spännande. Men det som ändå tar oss till sist: rädslan där vi i mörkret inser att ljuset vet mer än oss. Det har ett mål, himmelskt eller ej. Och det kryper sakta hit.
Några går hem. Men de flesta, vi stannar. Efter en stund tycks ljuset tveka. Det står i vilket fall till synes helt stilla. Antingen som var det skrämt och stelt av skräck. Annars som ett rovdjur som räknar ut oss. Jag fnyser roat åt mig själv. Johan ser det och låter en sekund blicken ligga mot min kind. Det är som att han rör mig lätt. Det blossar till. Men eftersom ljuset inte längre tyckts vara lika obevekligt på väg, spricker folk upp. De sätter sig igen. Hukar nära varandra. Gnuggar handdukarna in i varandras hud. Värmer sig och sina. Jag tänker på hur tjälen går ur marken på våren. Hur en sådan stor sammanpressad massa kan bli så stel och hård inuti. Och sedan, med lite värme – alla dessa dofter! Detta vatten som liksom rister till! Allt som levat och dött blir åter stört – tvingat att vara –
Så sitter vi här och pratar med varandra. Och de som varit svåra och illa till mods över mig och min ålder; mitt ansikte, mina händer, och som jag tror, mina ögon – som ligger djupt in i ansiktet och blir mycket röda när jag dricker – helt mörka och smala, bara en skiftning i det redan dunkla – jag ser mig ofta i spegeln, mycket hårt – de lättar i alla fall upp, och en lägger till och med handen på mitt ena knä och skrattar när jag säger något kul.
Åh, Annika, våra kroppar. Va?
Det är som att de missförstått. De jobbar med att begrava det de borde köra ut –
All skit som ligger så hård i oss. Pressad och stelnad. Och inget språk har vi, i alla fall inget gemensamt. Jag känner mig alltid större än dig. Men jag vet, att du är värre. För du struntar i hur stor jag är. Du har ingen förnimmelse av att vara mindre. Hur vi vaknar om morgnarna och tar oss på huden, finner det som ömmar, sluter fingrarna kring det, som var allt en böld. Vi försöker fånga den i handen. Jag tänker alltid att om jag får den i rätt läge, kan jag göra ett fint snitt. Det är en bild jag har. Då plockar man ut det mörka. Som i själva verket är djupt rött men sprängt av svart, likt vidbränt kött. Sedan ska jag lägga bölden på golvet. Det onda gör en liten pöl. Men den ska ligga på golvet och vi ska ligga kvar och ta oss på huden. Den ska glömmas bort. Vi ska vara släta igen – flacka! Snart öppnar sig porerna –
I alla fall, kanske ljuset växer igen. Ja, det blir skarpare. Nu är det också som att vår tid stannar medan ljusets fortgår. Det sista som händer, som är konkret och beständigt, är att vi åter reser oss upp. Sedan blir det mycket svårt att veta. Johan är borta. Vi går om varandra. Inga ord klingar fullt ut. Mitt i allt får ljuset ett ljud. Det är statiskt och dovt, mycket rytmiskt. Det luktar maskin. Till slut – just som det börjar gå att urskilja något slags kontur – skyndar alla upp på kullarna som står likt en mur utmed stranden. Eldgropen sparkas igen. Sedan ligger vi där i vassen. Den är glänsande och styv i sig själv. Annan hud är inpå mig. Jag är fullkomligt nykter men i vild trans. Så ser vi den –
En plog – eller, en plog till formen –
Det är en stor maskin. Den lämnar stranden slät och fin bakom sig. Allt skräp blir vänt ner under sanden. Så ser jag det. Det är någon som styr. Och den fruktansvärda lyktan lyser vägen. Den vrålar med resten av den väldiga, blanka kroppen. Det gör nästan ont. Sedan tycker jag mig få en glimt; den är inte min egen – det är förarens glimt. Rädslan; inte min. Den – personen. Rädslan i den. Det finns ingen varning. Vi ligger så stilla, det är andlöst. Men våra ögon, kastar de inte ljus? Vi är tusen ångestens nålar! Det blir för mycket för mig. Det känns som att jag ska kissa. Någon fnissar men jag kan inte höra på. Jag stoppar så mycket jag kan av min knutna näve i munnen:
Annika, Annika! – går tåget? Här är man mycket, mycket vaken.

2016:2 Anonym

FÖRORD
???

ESSÄ
Sånger från ett privat rum – ???

SKÖNLITTERATUR
Titanic – ???
Santa Claus – ???anonymomslag
Kroppen där jag bor – ???
Berättelser från garderoben – ???
Sängen med de höga gavlarna – ???
Alla katter grå – ???
Solen går ju ner av sig själv – ???
Vara snäll mot mig själv – ???

BILD
Assets – ???
Zorro – ???
Internet är kul har jag hört – ???
Se mig (inte) – ???
Ser dig (inte) – ???
Sarah – ???
Feminist – ???

Illustratörer
???

FORMGIVNING & OMSLAG
???

ANSVARIG UTGIVARE
Mathias Alexandersson

Releasefest 2016:2 tema Anonym

13217599_10153418481227330_186579415512531954_o

Utdrag ur 2016: 1 – Anorexitexten av Julia Österlund

Se mer eller beställ numret här.

***

Att börja gymnasiet i slutet av 00-talet var en förvirrande upplevelse. Skolan i centrala Stockholm liknade inte min grundskola på pendeltågsavstånd från stan särskilt mycket. På det nya gymnasiet fanns en sorts människor som jag tidigare inte ens vetat existerade. De, i den nya skolan, visste saker om böcker och musik som jag aldrig hade hört talas om, diskuterade konst och politik med höga arga röster; som att det var en självklarhet att deras åsikter var värda att höras. De bodde i ljusa Skanstullslägenheter inredda med sparsmakade designermöbler, vita och rena hem. Intresserade sig för mode som inte var mjukisbyxor med tryck på rumpan eller adidaströjor. Klädde sig i svart med puderbleka ansikten och läppstiftsröda läppar.

De i korridorerna på min gymnasieskola var även smala. Lika kännetecknande för dem som de svartvita profilbilderna på Facebook eller Lucky strike‐cigaretterna om rasterna var deras smala kroppar; deras främsta signalement, det ultimata beviset på att man var en av dem.

*

I essäsamlingen Kroppens tunna skal skriver Karin Johannisson om 1700-talets Anorexia Mirabilis – den heliga anorexin. De kvinnor som insjuknade drabbades av en mirakulös avsaknad av aptit – som genom ett under kunde de heliga anorektikerna överleva utan mat i långa perioder, närda enbart av Guds kraft. Om de fall av heliga anorektiker Johannisson studerat skriver hon: ”Flickorna hör alla hemma i en lång tradition av kvinnliga ’svältkonstnärer’ eller ’heliga anorektiker’ där fastan är ett sätt att artikulera utvaldhet.” Den heliga anorexin var ett mirakel, en välsignelse. En sjukdom reserverad för de utvalda.

Anorexins helighet överlevde emellertid såväl religiositeten som tiden.

*

När jag klickar mig in på sidorna möts jag av texten.

Om du inte redan är sjuk är det här ingenting för dig.

Vi tar inget ansvar. Vänd om, innan det är för sent.

Jag fortsätter ändå, loggar mig in i en värld bestående av blåvit hud och utstickande nyckelben, en hemlighet i sökhistoriken.

På anorexiforumen skriver medlemmarna om kalla händer och fjäderlätta fotsteg. De delar bilder på tunna kroppar, fotografier ur fågelperspektiv med låg mättnad, kall färgskala, ryggrader som sticker ut i upphöjd kontrast. På forumen gör man om sjukdomen till någonting vackert, låter den bli en berättelse om perfektion och självkontroll.

De skriver: Jag vill vara så lätt att en heliumballong kan lyfta mig från marken.

De säger: Jag vill kunna gå i snön utan att lämna fotspår efter mig.

Sjunger: När du är tunn som luft, är du nästan perfekt.

Utöver forumen finns en uppsjö av bloggar som behandlar ämnet, en så stor mängd romaner att de till och med fått en egen genrebeteckning: anorexiromanen. Sjukdomen är inget man skäms över eller är rädd för att visa upp – snarare tvärtom.

Både i romanerna och på forumen är tanken om renhet, perfektion och utvaldhet återkommande. Det handlar om att distansera sig från några, vilka då blir de smutsiga, de vanliga. Anorexiestetiken med det vita kliniska, det avskalade och sköra, hör nära samman med denna renhetstanke, drömmen om tydliga gränser och det sparsmakade. Som en särskild anorexins poetik som alla vet om och förhåller sig till.

Inte bara 1700-talets Anorexia mirabilis och dagens ätstörningsforum bekräftar synen på anorektikerna som utvalda och rena. Tvärtom är det ett synsätt som genomsyrar hela samhället, om än inte lika starkt. När jag springer på löpbandet på mitt gym stirrar jag i 30 minuter på rek-
lamskylten för träningsdrycken rakt framför mig: Rent samvete. Inga kalorier. Inget socker. Anorexin är bara en förlängning av de ideal som redan finns i samhället, en uppdelning i rent och smutsigt vanlig även hos de som kallar sig friska.

Ofta när det skrivs om ätstörningar handlar det om alltför snäva skönhetsideal, en smalhetsnorm som får unga tjejer att banta sig ner till oigenkännlighet. Men trots att det anorektiska utseendet i vissa sammanhang värderas högt är det inte en norm, och om så var är frågan om det inte på sätt och vis skulle förlora sin funktion. Anorexi kanske inte främst bör förstås som en strävan efter att uppnå ideal, utan i stället som ett sätt att bryta med dem. Det handlar inte om att vilja vara normal, om att passa in i de vanliga skönhetsidealen – tvärtom om en önskan att urskilja sig från just dessa. Att vilja skriva in sig själv i en särskild subkultur, att svälta sig in i något annat.

På forumen skriver de till varandra:

Att vara normal är överskattat.

Jag vill att mina höftben och nyckelben ska vara lika vassa som mitt sinne.

Ben är rena. Fettet är smutsigt och hänger på ben som parasiter.

Anorexi är ingen sjukdom. Det är en skicklighet, som bara kan utövas av få. De utvalda, de rena, de felfria.

På anorexisidorna blir det extra tydligt att inte bara 1700-talets heliga anorexi utan även dagens anorexia nervosa är en sjukdom förbehållen de få som har valts ut.

*

Den anorektiska kroppen betyder någonting, något som är helt väsensskilt från vad den stora kvinnokroppen representerar, men som även står i kontrast till den friskt smala och välmående kroppen. Smalhet kopplas traditionellt samman med positiva värden medan den stora kroppen associeras med vulgaritet och låg social klass. Till den anorektiskt magra kroppen kan även adderas värden som intellektualitet och sensibilitet. I stället för arbetarkroppens primitiva styrka signalerar den anorektiska kroppen förfining och skörhet, varför den tillskrivs värden som disciplin, god karaktär och kontroll. Att skapa en anorektisk kropp kan ses som ett försök att frigöra sig från det kroppsliga – en strävan efter att välja kultur i stället för natur, tanke i stället för känsla.

Samtidigt som anorexi kan förstås som ett sätt att uppnå en högre social klass kan det även ses som en flykt från det typiskt kvinnliga som även det, i likhet med låg social klass, hamnar på natur‐ och materia‐sidan av dikotomin. Genom anorexin flyr man på sätt och vis från kvinnokroppen, svälter bort de typiskt runda kvinnliga formerna. Det kan även ses som ett sätt att slippa undan sexualisering och den manliga blicken. Kroppen som var deras, att röra, att kommentera, och så anorexin som ett sätt att ta tillbaka den, att göra den till sin egen igen. Att svälta bort det sexuella begäret, mensen och brösten, moderskroppen. Att skapa en kropp som stöter ifrån, vars kanter är vassa.

I artikeln ”Samhället har blivit ätstört” (Svenska dagbladet 10 oktober 2015) skriver Isabelle Ståhl om anorexi som ”en längtan efter att bli könlös, lösgöra sig från sexualiserade blickar, att se så skrämmande ut att ingen längre kan identifiera en som kvinna eller avkräva det som krävs av kvinnor”.

Anorexin kan läsas som en flykt från kvinnligheten, men på samma gång går den hand i hand med många kvinnliga ideal. De egenskaper som hyllas på anorexiforumen är ungefär desamma som brukar omskrivas som eftersträvansvärda av tjejtidningarnas och relationsrådsböckernas experter. Inom båda områden gäller detsamma: man ska vara diskret, inte ta för mycket plats. Disciplinerad, kontrollerad, liten.

Anorexin handlar kanske egentligen inte om att svälta bort kvinnligheten som sådan, utan om att bli av med en viss typ av kvinna – underklasskvinnan. Den okultiverade, hon som är för mycket, som rinner över, svämmar. Ätstörningen skapar en androgyn kropp, en kropp som tillåts syssla med sådant som traditionellt varit reserverat den manliga kroppen eller möjligtvis kvinnor ur högre sociala skikt – till exempel skapande och intellektuell verksamhet.

I somliga kretsar förstärks sjukdomsvinsterna då blekhet och skörhet där redan betraktas som eftersträvansvärda egenskaper. Jag tänker på Amelie-flickorna på filmduken i 60-talsfärger, de med känslostormar, finurliga leenden och mörka blickar; på de allvarliga författarporträtten i svartvitt längst bak i böckerna; på de smala svartklädda gestalterna i korridorerna på min gymnasieskola.

*

I sin bok Litterära besvär analyserar Katarina Bernhardsson språket i Sara Mannheimers Reglerna – en roman som handlar om att sätta upp stränga regler för ätandet, liksom för livet i stort. Bernhardsson talar om språket i romanen som ett anorektiskt språk och beskriver det som ”hårt tuktat, närmast poetiskt korthugget”.

Det anorektiska språket. Sparsmakat och avskalat, noga separerat av radbrytningar och punkter. En ordning som går i linje med anorexins krav på renhet, tydliga gränser och skärpa. En liten text, en liten kropp. Som att det som är litet är enklare att kontrollera, att behålla perfekt. Inte ett ord för mycket, inte ett överflödigt gram. Slätstrukenheten, tunna texter utan kött på benen. Som sig bör. Även textkroppen bör vara liten. Men Mannheimer är ensam. Hennes sätt att skildra anorexi med ett avskalat och noga uppställt språk är inte en del av en större berättartradition. I anorexiromanerna är språket tvärtom påfallande ofta motsatsen till avskalat – det flödar, väller ut, med många ord och långa meningar. Texter som rinner över och är för mycket. En känslosmet, oredigerat utspydd över sidorna.

Jag tänker ändå att det avskalade språket förkroppsligar ett slags anorektiskt ideal. Men precis som att anorexi ofta övergår i bulimi där begären inte går att hejda, är det också i språket omöjligt att inte låta den andra kvinnan välla fram, hon som är för mycket, gränslös. Någonstans måste hon pysa ut och det blir där, i texten.

Den vita och avskalade anorexi-estetiken går även att hitta på andra ställen än de som direkt kan kopplas samman med sjukdomen. I de kliniskt vita hemmen hos människorna på min gymnasieskola. I modeteckningarna med sina skissartade figurer med utdragna kroppar, noga inramade av sköra linjer. I den avskalade och stilrent minimalistiska konsten.

Den goda smaken. Återigen måttfullheten och disciplinen, som ett sätt att frigöra sig från det vulgära, det osmakliga. Här finns ingenting som rinner över, inget som sticker ut.

*

Ännu en gång loggar jag in på forumen. På anorexisidorna fortsätter de att skriva till varandra. Jag läser mig längre och längre in.

De skriver: Vi har valt det själva. Vi gör som vi vill, det har vi alltid gjort. Ni säger att vi är sjuka men det är ni som inte förstår.

Skriver: Det är ett sätt att leva sitt liv på, bara. Vi vill inte ha det vanliga, vi nöjer oss inte. Det är bara ni som är avundsjuka.

På forumen vägrar man att positionera sig som offer, är noga med att betona det frivilliga i sjukdomen, ätstörningen som ett aktivt val. Det går att förstå anorexi som en flykt undan den manliga blicken, ett försök att vara ett subjekt i ett patriarkalt samhälle. Anorexi kan fungera som ett sätt att fly sin klassbakgrund, sin kvinnlighet. Det kan frigöra en från vissa ideal. Kanske slipper man ifrån något, kanske vinner man för en stund något annat, men fristen är kortvarig. I slutändan alltid en förlorare. Än svagare, än tyst-are. En tydligare identitet, ett starkare jag, men ändå någon som sitter tyst och långt borta, utan förmåga att tänka klara tankar. En frigörelse som gör att man knappt orkar lyfta fötterna från marken, kan det verkligen vara en frigörelse? Ett uppror som ändå är förenligt med att vara en fin flicka, kanske den enda möjliga vägen för att uttrycka en protest utan att längs med vägen bryta mot alltför många normer.

Den anorektiska kroppen är inte en kropp som är möjlig att upprätthålla. Egentligen finns det bara två sätt det kan sluta på. Det första alternativet är att man äter sig tillbaka in i sin vanliga kropp – kanske går det så långt att man tvingas genom vård, eller så tröttnar man helt enkelt på evighetskampen att upprätthålla en kropp som egentligen aldrig tillhörde en själv.

Det andra alternativet är att man fortsätter att gå ner i vikt tills det att man är långt bortom den smakfulla magerheten. Oavsett vilket man väljer är resultatet ett straff för att ha försökt erövra något som inte tillhörde en. Anorexin var ett sätt att ta tillbaka kroppen, att göra den till sin egen. Kroppen var inte längre någon annans att äga, men inte heller anorektikerns att förfoga över för en längre tid. För medan somliga kan behålla sin naturligt smakfulla magerhet och förfining slår det för den som har ätstörningar över – det blir ett tydligt bevis på oförmågan att behärska just måttfullhet och förfining. Att till slut ändå vara den som överträder gränsen.

Om anorexi är ett sätt att fly undan det kroppsliga blir paradoxen att precis allting börjar handla om det. Om målet från början var perfektion blir slutresultatet snarast en parodi på just den perfektion man så förtvivlat eftersträvar. Man blir inte perfekt. Man blir smal, men brister på tusen andra sätt. Hår växer ut över kroppen, hår faller av från huvudet, blir tunt, glanslöst. Det blir groteskt, vulgärt fast åt andra hållet. Det är att dra till och med den goda smaken för långt, till sin spets.

*

Om detta visste jag ingenting när jag gick fram och tillbaka i korridorerna på gymnasieskolan. Jag hade inte läst teorier om vad de olika kvinnokropparna stod för, hade aldrig hört talas om den manliga blicken, ägnade inte en tanke åt klass. Jag bara kände det i hela kroppen. Ett slags fysiskt behov av att krympa, nödvändigheten i att bli mindre för att rymmas innanför de där ljusgula väggarna.

Efter tre år var jag en av dem. Lika puderblek och läppstiftsröd, lika smal och svartklädd. Det andra trycktes bort. Bort med mjukisbyxorna och adidaströjorna, det färgade håret och den överdrivna sminkningen. Språket ändrade sig, började likna Mannheimers i det avskalade, detaljrika och kliniska. Allt skulle vara perfekt, vartenda ord noga överlagt. Det fanns något tillrättalagt. I språket, i kroppen, i hela personen. Men det som fanns var felfritt, varje ord, varje rörelse. Inte ett gram för mycket.

Anorexispråket och estetiken. Jag är så trött på det. Jag vill ta tillbaka det andra, det som fanns innan. Bort med det blekblå, det pastellrosa. Bort med det sjukhusvita. De sköra linjerna och de tomma texterna. Bort med det svala, det tillbakadragna. Att lära sig att flyta ut igen, svämma, att glömma bort hur man håller sig innanför.

Ordkonst scenafton 13 maj