Slut upp, församla er, ockupera vår tidskrift för ett nummer. Tag till vapen. Förskjut mening och makt.

Skriv om språket. Vem äger det och vem har makt att skapa betydelse? Vems är rösten som talar, vems är orden den uttalar? Skriv om den ockuperade och den ockuperande. Det ockuperade och det ockuperande. Ordet ockupera har funnits i svenska språket sedan 1632. Det kommer av latinets occupare, som betyder ’inta; belamra; lägga beslag på’. Substantivet ockupation är daterat i svenska skriftspråket 1821. Vilka betydelser och vilka nyanser används mest frekvent, vilka är mest i omlopp? Vad finns det mer för betydelsenyanser? Vilka nyanser och uttryckssätt är tillgängliga, och vilka nya är möjliga?

Skriv om rummet. Vem har rätt till det? Den som sitter med passare och linjal och ritar skarpa gränser, eller den som bor i och brukar det? Vem äger de tomma husen, ödetomterna, planken och broarna? Att ockupera är att ta i besittning, ett rum, någons tid eller att överskrida de av samhället uppsatta gränserna. Lagarna. Ockupationen förutsätter ägande, ockupationen är ett ingrepp i ägandet. Om allt skulle vara gemensamt, hur skulle det inverka på ockupationstänkandet? Finns det ett o-ockuperat tillstånd? Har det någonsin funnits ett o-ockuperat tillstånd?

En etnolog sade på radion den 20 december att högtider och traditioner omringas av, och skapar, abnorma utsnitt av tid. Tidsligt bestämda och avgränsade konventioner gör att det sociala spelrummet ändras och förskjuter förväntningarna på de sociala handlingarna. Hon påstod att ”när tomten går återgår man till den normala tiden, kan man säga, då blir man sig själv igen”. Kanske rör det sig om en på förhand tidsligt avgränsad ockupation. Men hur inverkar de utdragna, kanske till synes permanenta, ockupationerna på en människa, en stad, ett samhälle?

Vi undrar

vem ockuperar och varför?
vad vill du ockupera?
vad ockuperar din tid?
vad associerar du till begreppet?

Vi undrar vad som händer med
mellanrummen i staden
mellan rum i stad en
mel lan mur i s ta den

Som vanligt tar vi emot texter av alla slag – prosa, poesi, essäer, intervjuer, kritik – och bidraget måste inte nödvändigtvis anknyta till temat. Dessutom söker vi illustrationer. Vi läser och tittar på allt inkommet material och hör av oss med besked efter deadline.

Maila ditt bidrag till tidskriftenordkonst@gmail.com senast den 15 februari.

“Vi står inför ett angrepp på universitetets själva grundidé.”

Orden är Jens-Stilhoff Sörensens och är ett utdrag ur essän “Den tysta revolutionen” som sändes på OBS i höstas. Sörensen syftar på styrningsfilosofin New public management (NPM) Men vad är det och hur påverkar det utbildningen och svensk humaniora?

Ordkonsts scenverksamhet har bjudit in Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs Universitet och Jens-Stilhoff Sörensen, lektor i Freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs Universitet och representant för Academic rights watch för ett samtal och frågestund i Café Athen den 12 december. Samtalet kommer att modereras av Henrik Brissman, idéhistoriker på Lunds Universitet.

Samtalet kommer att kretsa kring humanioras möjligheter i en tid då universiteten genomgår strukturella omvandlingar. Hur kommer humanistisk forskning att finansieras om universitet görs om till stiftelser som allt mer förlitar sig på privata donationer och intresseorganisationer?

Varför finns humaniora? Vad har humaniorans roll varit historiskt? Hur ser framtiden ut? Är humanioran hotad? I så fall varför och vad kan göras?

Den stiftelsereform som tidigare i år lades fram av regeringen och efter häftig kritik drogs tillbaka ledde till en motståndsreaktion bland studenter runtom i Sverige. Reformen är emellertid inte tillbakadragen för gott utan kommer att fortsätta att diskuteras det kommande året. Vissa kritiker menar att de mest utsatta utbildningarna i en sådan utbildningsmodell är de humanistiska, som för finansiärer har svårare att uppvisa avkastning för pengarna.

Dels har synen på humaniorans möjligheter, värde och position blivit ämne för debatt och diskussion och gradvis utvecklats till att omtalas som en humaniorans “kris”. Många är vi som studerar humaniora som känner av det klimatet och den debatten, och har ett behov av att diskutera och få större insikt i vad som är möjligt, vad som kan och behöver göras.

”När de stora samhällsförändringarna och globala utmaningarna avhandlas står inte humanisterna först på talarlistorna. Ekonomer, teknologer, naturvetare och miljöexperter brukar vara de som sätter dagordningen när det kommer till diskussion om människans framtid och den hållbara utvecklingens gränser. Paradoxalt nog, kan man tycka. För på goda grunder kan humanister hävda att tecknen är många på att samhället och dess påstådda utveckling behöver dem och deras frågor, forskning och visioner såväl som deras specialistkompetens i språk, tolkning och gestaltning. Det krismedvetande som nu växer sig starkt i Europa handlar om långt mycket mer än EU, euro och hårda stödpaket. Vid de humanistiska och konstnärliga fakulteterna på universitet och högskolor finns kunskaper om perspektiv, diagnoser, tolkning och förståelse. Och övertygelse om att insikter av det slaget är oundgängliga.”

Tomas Forser och Thomas Karlsohn skriver detta i sitt förord till boken “Till vilken nytta?: en bok om humaniorans möjligheter” en antologi som utkom tidigare i år på Daidalos Förlag, där 34 forskare medverkar och presenterar sina inlägg i en debatt som har vuxit in i det akademiska medvetandet i form av en “kris”.

Det är denna kris vi vill bena ut och förstå.

PLATS: Café Athen, AF-borgen Lund
INSLÄPP: 19:00
START: 19.30
BILJETTPRIS: 40:- för dig som är student och 60:- för övriga besökare

Facebookevent: https://www.facebook.com/events/1420548361511993/?fref=ts

I lektionssalarna undervisas matematiken, historien, naturvetenskapen och på rasterna ges en gedigen genomgång av sociala koder och strukturer. Klassbakgrund, genustillhörighet och etnisk bakgrund visar sig i våra barnkroppars lek och allvar. Man lär sig arbeta eller tänka, att äga eller bli ägd. - Anna Örman Read the rest of this entry »

“Ester, vart ska du någonstans?’
På toaletten jävla gubbe. Jag måste spy, doppa huvudet, spola och recitera Sapfo för mig själv tvåtusen gånger tills jag återfår livslusten” - Elis Burrau Read the rest of this entry »

“En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp som alla då ändå någon gång måste tänka för första gången. Det är kanske därför tonårsdikter är omtalade för att vara så pinsamma. Men det gäller ju i så fall bara dikter som är skrivna av sådana som börjar skriva poesi i tonåren. Alla vi andra då?” – Tove Folkesson Read the rest of this entry »

“Nu vistades jag plötsligt bland människor som alla tyckte att skolan var viktig. Men det var någonting med de här människorna från den västra höjden: de visste så mycket. De var så kritiska till det mesta. Rynkade på näsan och petade i den intellektuella födan, plockade ut russinen, ordnade självklart om dem i vackra mönster. Själv bara vräkte jag i mig, lycklig över att få läsa och lära igen. Svalde läroböckerna i stora tuggor.” – Sofia Roberg Read the rest of this entry »

Är du trött på kroppen, på gränser, på nationalstater, på det handgjordas diktatur? Ordkonst är som papperstidskrift hopplöst fast i köttrymden, men tillsammans med DIG vill vi ändå tränga in i CYBERSPACE.

Minns du ljudet av ett modem som ringer upp – ja vad var det egentligen det ringde upp? Och vem svarade?

Minns du hur du sprang omkring i Azeroth med ett höftskynke på din blåa kropp, viftade på dina långa öron och fällde muterade vildsvin med din feta pilbåge?

Minns du lunarstorm, skunk, helgon, subkulturernas blomstrande tid i de första köttlösa samtalen mellan främlingar alla lika främmande i detta nya land som inte riktigt är ett land men en idé med rymd?

Minns du altavista, chattrum och din alldeles egna blinkande hemsida? Kanske blandas det ihop med tv-hallåor, barnprogram, kassettinspelningar och regniga utflykter med termos och galoscher?

Internet rekonstruerar minnen, sägs det.

Det är spännande det här med internet, dess sammansättning: teknik från det amerikanska försvaret – krigsteknik på villovägar – och en idéhistoria tätt sammanflätad med pacifistiska hippies och 60-talets motkultur i Kalifornien.

Drömmen om det fria informationsflödet fanns där, internets analoga förlaga stavas The Whole Earth Catalog (googla det). Som en primitiv sammansättning av ebay, mjukporr och wikipedia trycktes den med bilden av jordklotet på framsidan, den första bild av sitt slag som NASA släppte 1967. Det var Stewart Brand, katalogens skapare, som efter ett upplysande LSD-rus skrev till dem (mejlat dem höll vi på att skriva, kronologin skakar) och bad dem om en bild av hela jorden. När mänskligheten väl fick se den skulle de, enligt Brand, inse att det inte finns några gränser annat än i våra huvuden. Däremot en ändlighet. Vi finns, nu, här, låt oss ta vara på våra resurser och varandra. Så skulle mänskligheten tänka.

John Perry Barlow avslutar sitt manifest A Declaration of Independence of Cyberspace från 1996 med orden ”We will create a civilization of the Mind in Cyberspace. May it be more humane and fair than the world your governments have made before.”

Men vad hände?

Ja, vad hände egentligen med cyberspace?

Det är svårt att inte förlora sig i nostalgi, gamla drömmar och ideal när en pratar om cyberspace. För till skillnad från Internet ligger det i begreppet cyberspace inbäddat en slags kosmisk naivitet. En nyupptäckarnas ideologiska otålighet att utopisera och kontrastera denna nya gränslösa värld mot den gamla.

Idag talar man inte längre lika okritiskt om nätets oegennyttiga och självkorrigerande egenskaper. Man talar inte lika ivrigt om den demokratiska litteraturen, den globala kunskapens utväxling och utbyte, den interaktiva konsten eller teknikens välvilja. Snarare pratar man om sociala medier, och syftar då på ett fåtal storföretag, om kommersialisering och intrång i privatliv, om crowdsourcing och komplexa Google-algoritmer, om generationsglapp där beroende på hur nära man är född nätbävningens epicentrum man antingen benämns ursprungsinvånare eller invandrare i det digitala landskapet. Och det är inte bara nationsgränser som förflyktigats med den nya teknologin, i grunden tvingas vi omdefiniera oss själva, vår kommunikation, våra instinkter och vårt fundamentala vara.

De metaforer vi använder för att beskriva den oöverskådliga informationsmassan vi dagligen rör oss i har enligt nätdebattören och aktivisten Rasmus Fleischer gått från vatten till moln, har bildligt talat evaporerat, och kanske uttrycks något av den avdunstningen i konsten, i orden som beskriver den nya värld vi numera rör oss i, och den som för inte alls länge sedan var, som faktiskt alldeles nyss var.

Ordkonst söker nu texter om och kring Cyberspace, de kan vara nostalgiska för internet är en del av vår generations vuxenblivande, men vi ser även gärna visioner och framtidsscenarion, idéhistoriska utvikningar och skönlitterära djupdykningar i en hackers hjärna eller poetiska framställningar av en bloggdrottnings liv och leverne.

Som vanligt tar vi emot texter av alla slag – prosa, poesi, essäer, intervjuer, kritik – och bidraget måste inte nödvändigtvis anknyta till temat. Dessutom söker vi illustrationer. Vi läser och tittar på allt inkommet material och hör av oss med besked efter deadline.

@@@ —– MAILA DINA BIDRAG TILL tidskriftenordkonst@gmail.com SENAST DEN 1 NOVEMBER —– @@@

Surfa lugnt, så ses vi i CYBERSPACE!

Prinsessdramer
 Elfriede Jelinek
 Atrium förlag
 Översättare: Magnus Lindman

 

Från skvallertidningarnas glansiga sidor lyser prinsessornas vita leenden ikapp med de lika vita bröllopsklänningarna, förresten inte bara från skvallertidningarna – när det vankas prinsessbröllop är det en angelägenhet för hela befolkningen, även de som med en rynkad näsa vänder blicken från de glansiga blaskorna till de returpappersmatta dagstidningarna. För prinsessans liv angår alla. Prinsessan är en bild, en bild vi alla måste förhålla oss till.

Och är det någon som älskar bilder, så är det den österrikiska nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Eller: hon älskar att måla upp invanda, till utslitning reproducerade bilder, för att sedan skända dem med språket som medel. Så även i Prinsessdramer, en samlingsvolym korta pjäser som i det tyska originalet har titeln Der Tod und das Mädchen, ”Döden och flickan”, efter ett stycke av Schubert – en komponist som varit betydelsefull för Jelinek som har en bakgrund som organist. Texterna är skickligt översatta av Magnus Lindman, med förvånansvärt många av de halsbrytande ordlekarna intakta, och förtjänstfullt utgiven på det lilla men ambitiösa Atrium förlag.

Titeln är typisk: döden har alltid varit närvarande i Jelineks verk. Visserligen är väl döden eller åtminstone den plågsamma medvetenheten om den egna dödligheten mer eller mindre närvarande som drivkraft i all skönlitteratur, men hos Jelinek definitivt mer än mindre och ofta i brutala och groteska varianter. Som en modern barockskald skildrar hon den senkapitalistiska meningslösheten och de tomma skal som är våra ansikten; förruttnelsen är aldrig längre bort än ett lager foundation. Marilyn Monroes sönderblekta hår fortsätter pysa ut ur kistan in i evigheten.

Att prinsessorna kopplas ihop med döden är inte ett långsökt grepp. I de två första dramerna använder sig Jelinek av gamla, och i senare tid disneyfierade, folksagor: Snövit och Törnrosa, två prinsessor drivna in i skendödhet av kvinnlig svartsjuka.

Snövitsagan är på många vis ett arketypiskt exempel på en företeelse kanske mer aktuell än någonsin: hur kvinnan internaliserar patriarkatet i sig själv och gör sig till en vara på en marknad där skönheten är hennes främsta attribut. En marknad med en potentiellt mördande konkurrens. I Jelineks version är Snövit en sanningssökare som möter en jägare, representant för patriarkatet och dess sanningsanspråk. Som vanligt hos Jelinek är det den starke som vinner; jägaren skjuter Snövit och de sju dvärgarna inträder som en enda karaktär för en slutreplik där de konstaterar att endast ”det goda” och ”tron” kan försätta berg – inte skönheten: ”Hon kan missa bergen med flera mil, även om det finns sju av dem. Bergen var där de alltid varit, endast skönheten var tyvärr på fel plats.” Som om Jelinek vill säga att den som inte äger sanningen redan från början, kommer aldrig tillåtas göra anspråk på den.

Replikerna utgörs av Jelineks ordtyngda språk, som är en kollage-artad blandning av speedad reklamretorik och allusioner till tyska filosofer som Kant och Heidegger. Dramerna är inte några dynamiska dialoger skrivna för att uppföras på en vanlig scen av vanliga skådespelare, de är snarare en kritik av teatern och dess tendens att fokusera på starka individer. För Jelinek skriver om strukturer, inte om personer – vilket också understryks i scenanvisningen i början av första dramat, där Jelinek föreslår att Snövit och jägaren ska representeras på scenen av två marionettliknande figurer stickade av ylle. I dessa dramer serveras konsumtionssamhället i en söndersmulad version där allt sken av mening slocknat medan ett hånskratt ljuder bakom varje referens tillbaka till ett senkapitalistiskt ökenlandskap. Det är ungefär lika lätt att hitta verkligheten i Jelineks dramer som i mitten av ett LSD-rus: allting är bara bilder av bilder av bilder, allting är strukturer, individen är ett skämt och individualismen en fars.

Ett av dramerna baserar sig på en bortglömd pjäs som Schubert skrivit musik till. Protagonist är Rosamunde, som fungerar som den kvinnliga skuldkänslan inkarnerad. Allt och alla ber hon om förlåtelse: sin moder, sitt skrivande, sina byxor, naturen. Den farsartade tonen döljer bara hjälpligt en smärtpunkt inom mig själv och, antar jag, många andra: de många och ofta konflikterande förväntningarna som vilar på en person av kvinnokön. Att en ber om ursäkt för sin själva existens, svälter sig för att ta så lite plats som möjligt och ifrågasätter sina avvikande beteenden istället för att kokettera med dem. Att slåss mellan viljan att vara duktig och oviljan att med sitt skrivande ta en plats man inte först blivit tilldelad av någon annan, någon med pondus. I avgrunden mellan de olika kvinnorollerna och deras förväntningskluster faller man lätt ner i skuldkänslornas flod. Rosamunde drunknar.

Jelinek har i sina verk alltid visat på kvinnorollens artificiella ytlighet, hur kvinnan är en projektionsyta för samhällets värderingar och kapitalismens önskningar. Med ord lagda i Rosamundes mun: ”Blir drabbad av allt, även sådant som inte angår mig”. Prinsessmotivet passar detta projekt som handen i handsken, då prinsessan aldrig kan vara en person utan alltid först är en bild, aldrig i första hand ett subjekt utan ett objekt för omvärlden att beskåda och bedöma. Det är som om Jelinek vill säga att alla som föds med kvinnliga könsattribut lever, mer eller mindre, i prinsessrollens skugga: vi vet att världen bevakar oss. Vi förväntas vänta passivt på att mannen ska komma och kyssa liv i oss. Och redan i unga år gror hos många passiviteten som ett kvävande mögel: en sitter och tittar på medan bröder eller killkompisar spelar tevespel, åker skateboard, mekar med cykeln eller leker krig. Sitter barndomen och tonåren igenom passiv och väntar på dödskyssen som en tror är en livskyss. I bästa fall växer vi upp och blir arga feminister medvetna om att vår bristsjukdom är psykosomatisk. I värsta fall fortsätter vi skuldbelägga oss själva hela våra liv för våra kroppars och hjärnors påstådda oformlighet.

Just därför är det så befriande att läsa Jelinek – även om det också är fruktansvärt ansträngande och ibland enerverande på grund av de ofta väl tilltagna textmassorna, orden som slungas emot en med en amfetaminaktig hastighet, och på grund av de i grunden tragiska och hopplösa intrigerna – för hon är, tragiken till trots, framför allt en sylvass och jätterolig författare, som blottlägger vad det moderna samhället egentligen är: en fars. En buskisteater.

I ett annat av dramerna låter Jelinek presidentfrun Jackie Kennedy komma till tals i en monolog, samtidigt som hon kontrasteras mot en annan minst sagt ikonisk kvinna, Marilyn Monroe. Hennes affär med John F. Kennedy utgör naturligtvis en tacksam grund för en jämförelse mellan de två kvinnorna, där Monroe får stå för det sköra – för ljuset och dess ständigt hotande förlust; för det naturliga inlåst i det artificiella. Jackie däremot är rakt igenom artificiell, rakt igenom yta: hon är sin dräkt, närmare bestämt den karaktäristiska chaneldräkt som Jelinek i scenanvisningen i pjäsens början uppmanar regissören att använda sig av på scenen. Jackie säger: ”Jag är min klädsel, och min klädsel är jag, den är alltså: mer än ljus.”

Jackie framstår här som en version av den postmoderna människan som gett upp idén om ett centrum varifrån personligheten emanerar: allt är yta, allt är konstgjort. Som hollywoodfruarna i realityshowen där ingen vet vad som är verklighet och vad som är teater, plast är plast är plast. Naturen och konsten drivs ändå av samma mekanismer. Marilyn, däremot, gestaltas som någon som gick under på grund av sin humanistiska bräcklighet, en tragisk karaktär. Men Jackie är knappast en segrare bara för att hon överlever, för vad är det hon överlever? Två spädbarnsdödar och ett missfall, sin första makes avrättning från första parkett, och inte allt för långt därefter sin andra makes död. Jackie är den moderna prinsessan som tvingas vara hjältinna och offer på samma gång. Men Jelinek använder henne slugt för att driva föreställningen om det autentiska till avgrunden och lämna den balanserandes på klippans kant, med hjälp av semiotikern Roland Barthes (listad som medarbetare i scenanvisningen) och hans teori om vardagsmyten. Av dramerna samlade i denna volym är denna monolog den starkaste. Här tränger Jelinek igenom de lager av fiktion som är Kvinnan (alltså myten om kvinnan, den samling av föreställningar och associationer som begreppet ”kvinna” frammanar) och visar att det rena är det tomma, det omöjliga, det döda. ”Vitt är min älsklingsfärg, jag delar den med Döden, det stora blekmedlet”.

Ibland blir jag dock trött på att läsa Elfriede Jelinek. Ibland står hennes raljerande och ändlösa ordvitsande mig upp i halsen och jag måste läsa en meditativt existentiell diktsamling för att rena mig. Men sedan tittar jag händelsevis en kväll på teve och ser framför mig en verklighet så förvillande lik den galna värld som är Jelineks fiktion, och minns varför jag känner att det hon gör är viktigt, för att inte säga nödvändigt. Jag önskar prinsessan Victoria, hennes syster och alla andra kvinnor och män i detta land en kopia av dessa dramer, som medicin mot villfarelsen att vi lever i en begriplig värld.

 

Sofia Roberg

Hej på dig. Du och jag ska göra en tidskrift tillsammans. Och för att göra det måste vi ta oss ut ur redaktionsrummet och in i ett annat rum. Vi ska ta oss bara några hundra meter bort. Öppna en dörr till ett rum där vi alla varit någon gång. Vi ska gå in i KLASSRUMMET. Följer du med?

så välkomna ska ni vara till klass-rummet, varsågod att prata här på våra sextio komma fem kvadratmeter, och då ska alla prata eller ingen, om du sitter ned om du står upp, du ska räcka upp handen, som Robert, Gösta och Fredda, de har stora ryggsäckar och stora ord, filadojor, kom ihåg friluftsdagen och att källhänvisa enligt harvard, ja det kan hända att alla är lika inför lagen men det här är ett klassrum så du får gärna smacka, prata om kirkegaard och dina resor till indien mmmCKKk. och detta finns att läsa i förordning nummer 103, kap 7, sid 226.

Så. Vad händer när dörren stängts till klassrummet? Vad sägs? Vem säger det? Vad är din roll? Dina erfarenheter? Hjälp oss att slå in dörren till det här rummet där vi tillbringat så mycket tid! Vi är intresserade av att höra din version.

Vi söker text, bild, bildtext, musik, performance, romaner, konstiga och okonstiga dikter, tankar, utkast, pusselbitar, b-uppsatser, dagböcker, intervjuer, bruksanvisningar, artiklar. VI VILL LYSSNA PÅ VAD DU HAR ATT SÄGA!

Sitt inte hemma och gnugga på papperet i ensamhet, hör av dig till oss med dina idéer! Vi vill prata, vi vill hjälpas åt, vi vill göra det här tillsammans.

Skicka in ditt material/förslag senast den 31 augusti till tidskriftenordkonst@gmail.com

Jag har glömt den första gången jag åt tacos

Jag har glömt hur man spelar Chicago

Jag har glömt vad jag kände första gången jag använde internet

Jag har glömt att lämna tillbaka

Jag har glömt att registrera mig på sl.se

Jag har glömt mycket som jag sade igår

Jag har glömt att fråga dig hur du mår

Jag har glömt regler i trafiken

Jag har glömt att ansöka till högskolan

Jag har glömt min favorithalsduk i Hägersten

Jag har glömt hur det var i ett tidigare liv

Jag har glömt en kompis

Jag har glömt kläder ute så att de har blivit blöta av regnet

Jag har glömt ljudkort och adapter i baksätet på en bil

Jag har glömt ett par simfötter på en strand i den grekiska övärlden

Jag har glömt en Sony Ericsson K750i i en sovvagn i Basel

Jag har glömt en sovsäck på Kölns centralstation sommaren 2007

Jag har glömt badbyxorna hos mina föräldrar

Jag har glömt att byta bank

Jag har glömt träd

Jag har glömt lösenord

Jag har glömt hur man lagar moussaka

Jag har glömt ett usb-minne i Frescati

Jag har glömt att betala

Jag har glömt när jag sist åkte i ett grönt tunnelbanetåg

Jag har glömt mitt personbästa i bowling

Jag har glömt en tatuering som jag såg i Riga 2010

Jag har glömt pussar

Jag har glömt att hämta min röda matta

Jag har glömt att tänka på om djävulen finns eller inte

Jag har glömt vilket lag som vann vm1986

Jag har glömt böcker i Lund

Jag har glömt vad förra årets julklapp var

Jag har glömt att svabba golvet

Jag har glömt att ringa hem

Jag har glömt bort min bästa väns personnummer

Jag har glömt bort att rösta i det tjeckiska presidentvalet

Jag har glömt hur man räknar till tio på esperanto

Jag har glömt att köpa mjölk till kaffet

Jag har glömt ett ex av Stäppvargen i en av Vasa Reals
gymnastiksalar

Jag har glömt bort vad filmen Repo Man handlar om

Jag har glömt bort skillnaden mellan bolsje- och mensjeviker

Jag har glömt att hälsa på mitt gamla jobb

Jag har glömt att hämta tidningen idag

Jag har glömt vad som händer imorgon

Jag har glömt vad det stod i det senaste sms:et

Jag har glömt vad min förra granne hette

Jag har glömt att låsa dörren

Jag har glömt kvitton

Jag har glömt massor av berättelser, eftersom jag aldrig har fått
lära mig de rätta mnemoteknikerna

Jag har glömt en skiva med Weather Report på Kadettgatan 10

Jag har glömt cyklar på Odenplan, Liljeholmen och Fridhemsplan

Jag har glömt hur många hundar min dagisfröken hade

Jag har glömt att gå ut med soporna

Jag har glömt att lämna tillbaka ett färdtjänstkort

Jag har glömt en påse med strumpor i en lägenhet i Blåsut

Jag har glömt vad som händer om man åker till Vårberg och
ropar på Roger

Jag har glömt några cd-skivor i ett klassrum för 12 år sedan

Jag har glömt vad ordet perturbation betyder

Jag har glömt bort vad huvudstaden på Madagaskar heter

Ludvig Köhler