Skip to content

Releasefest 2016:2 tema Anonym

13217599_10153418481227330_186579415512531954_o

Utdrag ur 2016: 1 – Anorexitexten av Julia Österlund

Se mer eller beställ numret här.

***

Att börja gymnasiet i slutet av 00-talet var en förvirrande upplevelse. Skolan i centrala Stockholm liknade inte min grundskola på pendeltågsavstånd från stan särskilt mycket. På det nya gymnasiet fanns en sorts människor som jag tidigare inte ens vetat existerade. De, i den nya skolan, visste saker om böcker och musik som jag aldrig hade hört talas om, diskuterade konst och politik med höga arga röster; som att det var en självklarhet att deras åsikter var värda att höras. De bodde i ljusa Skanstullslägenheter inredda med sparsmakade designermöbler, vita och rena hem. Intresserade sig för mode som inte var mjukisbyxor med tryck på rumpan eller adidaströjor. Klädde sig i svart med puderbleka ansikten och läppstiftsröda läppar.

De i korridorerna på min gymnasieskola var även smala. Lika kännetecknande för dem som de svartvita profilbilderna på Facebook eller Lucky strike‐cigaretterna om rasterna var deras smala kroppar; deras främsta signalement, det ultimata beviset på att man var en av dem.

*

I essäsamlingen Kroppens tunna skal skriver Karin Johannisson om 1700-talets Anorexia Mirabilis – den heliga anorexin. De kvinnor som insjuknade drabbades av en mirakulös avsaknad av aptit – som genom ett under kunde de heliga anorektikerna överleva utan mat i långa perioder, närda enbart av Guds kraft. Om de fall av heliga anorektiker Johannisson studerat skriver hon: ”Flickorna hör alla hemma i en lång tradition av kvinnliga ’svältkonstnärer’ eller ’heliga anorektiker’ där fastan är ett sätt att artikulera utvaldhet.” Den heliga anorexin var ett mirakel, en välsignelse. En sjukdom reserverad för de utvalda.

Anorexins helighet överlevde emellertid såväl religiositeten som tiden.

*

När jag klickar mig in på sidorna möts jag av texten.

Om du inte redan är sjuk är det här ingenting för dig.

Vi tar inget ansvar. Vänd om, innan det är för sent.

Jag fortsätter ändå, loggar mig in i en värld bestående av blåvit hud och utstickande nyckelben, en hemlighet i sökhistoriken.

På anorexiforumen skriver medlemmarna om kalla händer och fjäderlätta fotsteg. De delar bilder på tunna kroppar, fotografier ur fågelperspektiv med låg mättnad, kall färgskala, ryggrader som sticker ut i upphöjd kontrast. På forumen gör man om sjukdomen till någonting vackert, låter den bli en berättelse om perfektion och självkontroll.

De skriver: Jag vill vara så lätt att en heliumballong kan lyfta mig från marken.

De säger: Jag vill kunna gå i snön utan att lämna fotspår efter mig.

Sjunger: När du är tunn som luft, är du nästan perfekt.

Utöver forumen finns en uppsjö av bloggar som behandlar ämnet, en så stor mängd romaner att de till och med fått en egen genrebeteckning: anorexiromanen. Sjukdomen är inget man skäms över eller är rädd för att visa upp – snarare tvärtom.

Både i romanerna och på forumen är tanken om renhet, perfektion och utvaldhet återkommande. Det handlar om att distansera sig från några, vilka då blir de smutsiga, de vanliga. Anorexiestetiken med det vita kliniska, det avskalade och sköra, hör nära samman med denna renhetstanke, drömmen om tydliga gränser och det sparsmakade. Som en särskild anorexins poetik som alla vet om och förhåller sig till.

Inte bara 1700-talets Anorexia mirabilis och dagens ätstörningsforum bekräftar synen på anorektikerna som utvalda och rena. Tvärtom är det ett synsätt som genomsyrar hela samhället, om än inte lika starkt. När jag springer på löpbandet på mitt gym stirrar jag i 30 minuter på rek-
lamskylten för träningsdrycken rakt framför mig: Rent samvete. Inga kalorier. Inget socker. Anorexin är bara en förlängning av de ideal som redan finns i samhället, en uppdelning i rent och smutsigt vanlig även hos de som kallar sig friska.

Ofta när det skrivs om ätstörningar handlar det om alltför snäva skönhetsideal, en smalhetsnorm som får unga tjejer att banta sig ner till oigenkännlighet. Men trots att det anorektiska utseendet i vissa sammanhang värderas högt är det inte en norm, och om så var är frågan om det inte på sätt och vis skulle förlora sin funktion. Anorexi kanske inte främst bör förstås som en strävan efter att uppnå ideal, utan i stället som ett sätt att bryta med dem. Det handlar inte om att vilja vara normal, om att passa in i de vanliga skönhetsidealen – tvärtom om en önskan att urskilja sig från just dessa. Att vilja skriva in sig själv i en särskild subkultur, att svälta sig in i något annat.

På forumen skriver de till varandra:

Att vara normal är överskattat.

Jag vill att mina höftben och nyckelben ska vara lika vassa som mitt sinne.

Ben är rena. Fettet är smutsigt och hänger på ben som parasiter.

Anorexi är ingen sjukdom. Det är en skicklighet, som bara kan utövas av få. De utvalda, de rena, de felfria.

På anorexisidorna blir det extra tydligt att inte bara 1700-talets heliga anorexi utan även dagens anorexia nervosa är en sjukdom förbehållen de få som har valts ut.

*

Den anorektiska kroppen betyder någonting, något som är helt väsensskilt från vad den stora kvinnokroppen representerar, men som även står i kontrast till den friskt smala och välmående kroppen. Smalhet kopplas traditionellt samman med positiva värden medan den stora kroppen associeras med vulgaritet och låg social klass. Till den anorektiskt magra kroppen kan även adderas värden som intellektualitet och sensibilitet. I stället för arbetarkroppens primitiva styrka signalerar den anorektiska kroppen förfining och skörhet, varför den tillskrivs värden som disciplin, god karaktär och kontroll. Att skapa en anorektisk kropp kan ses som ett försök att frigöra sig från det kroppsliga – en strävan efter att välja kultur i stället för natur, tanke i stället för känsla.

Samtidigt som anorexi kan förstås som ett sätt att uppnå en högre social klass kan det även ses som en flykt från det typiskt kvinnliga som även det, i likhet med låg social klass, hamnar på natur‐ och materia‐sidan av dikotomin. Genom anorexin flyr man på sätt och vis från kvinnokroppen, svälter bort de typiskt runda kvinnliga formerna. Det kan även ses som ett sätt att slippa undan sexualisering och den manliga blicken. Kroppen som var deras, att röra, att kommentera, och så anorexin som ett sätt att ta tillbaka den, att göra den till sin egen igen. Att svälta bort det sexuella begäret, mensen och brösten, moderskroppen. Att skapa en kropp som stöter ifrån, vars kanter är vassa.

I artikeln ”Samhället har blivit ätstört” (Svenska dagbladet 10 oktober 2015) skriver Isabelle Ståhl om anorexi som ”en längtan efter att bli könlös, lösgöra sig från sexualiserade blickar, att se så skrämmande ut att ingen längre kan identifiera en som kvinna eller avkräva det som krävs av kvinnor”.

Anorexin kan läsas som en flykt från kvinnligheten, men på samma gång går den hand i hand med många kvinnliga ideal. De egenskaper som hyllas på anorexiforumen är ungefär desamma som brukar omskrivas som eftersträvansvärda av tjejtidningarnas och relationsrådsböckernas experter. Inom båda områden gäller detsamma: man ska vara diskret, inte ta för mycket plats. Disciplinerad, kontrollerad, liten.

Anorexin handlar kanske egentligen inte om att svälta bort kvinnligheten som sådan, utan om att bli av med en viss typ av kvinna – underklasskvinnan. Den okultiverade, hon som är för mycket, som rinner över, svämmar. Ätstörningen skapar en androgyn kropp, en kropp som tillåts syssla med sådant som traditionellt varit reserverat den manliga kroppen eller möjligtvis kvinnor ur högre sociala skikt – till exempel skapande och intellektuell verksamhet.

I somliga kretsar förstärks sjukdomsvinsterna då blekhet och skörhet där redan betraktas som eftersträvansvärda egenskaper. Jag tänker på Amelie-flickorna på filmduken i 60-talsfärger, de med känslostormar, finurliga leenden och mörka blickar; på de allvarliga författarporträtten i svartvitt längst bak i böckerna; på de smala svartklädda gestalterna i korridorerna på min gymnasieskola.

*

I sin bok Litterära besvär analyserar Katarina Bernhardsson språket i Sara Mannheimers Reglerna – en roman som handlar om att sätta upp stränga regler för ätandet, liksom för livet i stort. Bernhardsson talar om språket i romanen som ett anorektiskt språk och beskriver det som ”hårt tuktat, närmast poetiskt korthugget”.

Det anorektiska språket. Sparsmakat och avskalat, noga separerat av radbrytningar och punkter. En ordning som går i linje med anorexins krav på renhet, tydliga gränser och skärpa. En liten text, en liten kropp. Som att det som är litet är enklare att kontrollera, att behålla perfekt. Inte ett ord för mycket, inte ett överflödigt gram. Slätstrukenheten, tunna texter utan kött på benen. Som sig bör. Även textkroppen bör vara liten. Men Mannheimer är ensam. Hennes sätt att skildra anorexi med ett avskalat och noga uppställt språk är inte en del av en större berättartradition. I anorexiromanerna är språket tvärtom påfallande ofta motsatsen till avskalat – det flödar, väller ut, med många ord och långa meningar. Texter som rinner över och är för mycket. En känslosmet, oredigerat utspydd över sidorna.

Jag tänker ändå att det avskalade språket förkroppsligar ett slags anorektiskt ideal. Men precis som att anorexi ofta övergår i bulimi där begären inte går att hejda, är det också i språket omöjligt att inte låta den andra kvinnan välla fram, hon som är för mycket, gränslös. Någonstans måste hon pysa ut och det blir där, i texten.

Den vita och avskalade anorexi-estetiken går även att hitta på andra ställen än de som direkt kan kopplas samman med sjukdomen. I de kliniskt vita hemmen hos människorna på min gymnasieskola. I modeteckningarna med sina skissartade figurer med utdragna kroppar, noga inramade av sköra linjer. I den avskalade och stilrent minimalistiska konsten.

Den goda smaken. Återigen måttfullheten och disciplinen, som ett sätt att frigöra sig från det vulgära, det osmakliga. Här finns ingenting som rinner över, inget som sticker ut.

*

Ännu en gång loggar jag in på forumen. På anorexisidorna fortsätter de att skriva till varandra. Jag läser mig längre och längre in.

De skriver: Vi har valt det själva. Vi gör som vi vill, det har vi alltid gjort. Ni säger att vi är sjuka men det är ni som inte förstår.

Skriver: Det är ett sätt att leva sitt liv på, bara. Vi vill inte ha det vanliga, vi nöjer oss inte. Det är bara ni som är avundsjuka.

På forumen vägrar man att positionera sig som offer, är noga med att betona det frivilliga i sjukdomen, ätstörningen som ett aktivt val. Det går att förstå anorexi som en flykt undan den manliga blicken, ett försök att vara ett subjekt i ett patriarkalt samhälle. Anorexi kan fungera som ett sätt att fly sin klassbakgrund, sin kvinnlighet. Det kan frigöra en från vissa ideal. Kanske slipper man ifrån något, kanske vinner man för en stund något annat, men fristen är kortvarig. I slutändan alltid en förlorare. Än svagare, än tyst-are. En tydligare identitet, ett starkare jag, men ändå någon som sitter tyst och långt borta, utan förmåga att tänka klara tankar. En frigörelse som gör att man knappt orkar lyfta fötterna från marken, kan det verkligen vara en frigörelse? Ett uppror som ändå är förenligt med att vara en fin flicka, kanske den enda möjliga vägen för att uttrycka en protest utan att längs med vägen bryta mot alltför många normer.

Den anorektiska kroppen är inte en kropp som är möjlig att upprätthålla. Egentligen finns det bara två sätt det kan sluta på. Det första alternativet är att man äter sig tillbaka in i sin vanliga kropp – kanske går det så långt att man tvingas genom vård, eller så tröttnar man helt enkelt på evighetskampen att upprätthålla en kropp som egentligen aldrig tillhörde en själv.

Det andra alternativet är att man fortsätter att gå ner i vikt tills det att man är långt bortom den smakfulla magerheten. Oavsett vilket man väljer är resultatet ett straff för att ha försökt erövra något som inte tillhörde en. Anorexin var ett sätt att ta tillbaka kroppen, att göra den till sin egen. Kroppen var inte längre någon annans att äga, men inte heller anorektikerns att förfoga över för en längre tid. För medan somliga kan behålla sin naturligt smakfulla magerhet och förfining slår det för den som har ätstörningar över – det blir ett tydligt bevis på oförmågan att behärska just måttfullhet och förfining. Att till slut ändå vara den som överträder gränsen.

Om anorexi är ett sätt att fly undan det kroppsliga blir paradoxen att precis allting börjar handla om det. Om målet från början var perfektion blir slutresultatet snarast en parodi på just den perfektion man så förtvivlat eftersträvar. Man blir inte perfekt. Man blir smal, men brister på tusen andra sätt. Hår växer ut över kroppen, hår faller av från huvudet, blir tunt, glanslöst. Det blir groteskt, vulgärt fast åt andra hållet. Det är att dra till och med den goda smaken för långt, till sin spets.

*

Om detta visste jag ingenting när jag gick fram och tillbaka i korridorerna på gymnasieskolan. Jag hade inte läst teorier om vad de olika kvinnokropparna stod för, hade aldrig hört talas om den manliga blicken, ägnade inte en tanke åt klass. Jag bara kände det i hela kroppen. Ett slags fysiskt behov av att krympa, nödvändigheten i att bli mindre för att rymmas innanför de där ljusgula väggarna.

Efter tre år var jag en av dem. Lika puderblek och läppstiftsröd, lika smal och svartklädd. Det andra trycktes bort. Bort med mjukisbyxorna och adidaströjorna, det färgade håret och den överdrivna sminkningen. Språket ändrade sig, började likna Mannheimers i det avskalade, detaljrika och kliniska. Allt skulle vara perfekt, vartenda ord noga överlagt. Det fanns något tillrättalagt. I språket, i kroppen, i hela personen. Men det som fanns var felfritt, varje ord, varje rörelse. Inte ett gram för mycket.

Anorexispråket och estetiken. Jag är så trött på det. Jag vill ta tillbaka det andra, det som fanns innan. Bort med det blekblå, det pastellrosa. Bort med det sjukhusvita. De sköra linjerna och de tomma texterna. Bort med det svala, det tillbakadragna. Att lära sig att flyta ut igen, svämma, att glömma bort hur man håller sig innanför.

Ordkonst scenafton 13 maj

Utdrag ur 2016:1 – YOGATEXTEN av Anna Nygren

Se mer eller beställ nummer här.

 

* * *

 

Bend your knees. Stretch out. Deep. Connect. Float. On the waves. Into stillness.

Min mamma säger till mig:

«Jag tror du har en beroendepersonlighet.»

Jag tror att hon har rätt och jag älskar det. Det är det som leder mitt liv framåt och det äcklar mig. T.ex. som nu. Jag har ägnat tiden sedan nyår åt att älska yoga. Jag gör yoga, jag pratar om yoga och tänker på yoga. Jag döper den här texten till YOGATEXTEN. Jag inleder en kritisk kärleksrelation, jag tänker på yoga, jag känner yogan och jag älskar yoga. Jag hatar att jag älskar yoga, jag hatar att jag skriver att jag älskar yoga, för jag tänker att det finns en klyschighet i yogan och jag känner ett hack av en sorts skam när jag tänker på att yoga är en klyschig sak eller på att jag tänker på yoga som en klyschig sak.

Jag gör detta:

Jag orkar aldrig ta mig utanför mitt rum eller bortanför min ö så min yoga practice består endast av google och youtubevideos (jag kan inte skriva endast, måste sluta med det för det är en oändlighet). Jag yogar med Jen Hilma och Courtney Bell i Austin Texas, jag försöker följa Kino MacGregor och Tim Feldman på Purple Valley Ashtanga, jag gör yoga with Adrienne, jag försöker känna min kropp.

De dagar då ingen behöver mig ägnar jag timme efter timme åt att se video efter video. Det är enormt tillfredsställande.

Jag älskar och efteråt känner jag mig äcklad. Skoja. Under tiden. Under tiden känner jag mig äcklad. Kritiken i kärleksrelationen. Osv. Min ingång till världen är en dubbeltydighet. Detta blir vad jag tänker om yogan. Dubbelheten, dubbeltydigheten, tvetydigheten, tydigheten, betydelsen (fuck. nej. det är ju inte en betydelse!). Jag döper texten till YOGATEXTEN och sätter som mål med skrivandet att reda ut min relation till yogan. Det känns viktigt p.g.a.: jag ägnar så mycket tid åt att follow along dessa videos att om jag skulle göra ett diagram (stapel eller cirkel) över mina timmar skulle yogan uppta en stor yta.

Och jag ber om ursäkt här och nu till den som läser som faktiskt brinner för detta med yoga, som utan dubbelhet brinner, inifrån och ut, som vet något, har koll på något (jag har ingen koll, jag kollar bara, använder bara min blick, som utifrån fast jag är inne, som ett inbillat utifrån eftersom allt redan är inne).

Ok. Så jag tänker på detta:

( 1 : ) Yoga som the ultimate sport of whiteness, ljuset och lugnet, clean your body. Så extremt ironiskt. Eller inte. Jag gör en standing forward fold och känner fascismen i andetagen. Jag gör catcow backbendings och känner rasismen, min vita yoga-ondska, jag är så ond och jag älskar det ändå. Jag går till Ica och möter tonårspojkar och tänker på att jag kan stå på huvudet och dom vet det inte och det ger mig ett övertag över dom, jag älskar att ha övertaget.

( 2 : ) Vad kroppar kan göra – vad kroppar inte kan göra och jag känner makten när jag kan göra saker, jag känner hur jag blir lite mindre mänsklig, det är nästan som att låtsas att jag är ett cirkusfreak, fast fortfarande är jag så dålig, inte på den nivån, ingen skulle ta mig för något annat än en människa, men jag jobbar på det. Tänker på vad min kropp och andra kroppar kan, våldet i min smala kropps blotta existens, vad min smalhet gör mot min kropp, att jag mår mkt dåligt och att min yoga practice skadar mig så himla mkt.

( 3 : ) Vara i sin kropp. Vara sin kropp. Vad innebär det att äga sin kropp i en tid där ägande är, är, är. Detta att äga en kropp, en katt en hund, en häst, en fru, ett barn, ett hus, ett land, ett antal plagg att klä denna kropp i, vem har köpt detta material och hur vill jag inte skilja mig från materialet, sjunker in i yogamattan och känner mig väldigt grounded.

////

Vad yogan får mig att tänka

Att jag älskar att hata

Att jag blir som besatt

Maten kläderna kulturen internet

Appropriera saker. repetera. Igen och igen och igen. reparera. Glöm. Minns.

Jag älskar Jen Hilmans röst, enligt kommentarerna är det fler som gör det. Alla vill ligga med henne.

SMÄRTAN

////

Det gör ont i kroppen och jag känner det. Jag känner min kropp för att det gör ont i den. Jag älskar känslan av smärtan. Smärtan som slår ut allt annat. Smärtan i tiden. Smärtan som alltid som aldrig, som här nu är som gör ont, som gör onda saker, jag känner smärtan.

////

Jag får så mycket bekräftelse av jens röst. Jag behöver så mycket bekräftelse. JAG BEHÖVER SÅ MYCKET BEKRÄFTELSE. Jag är inte den som kan leva utan framgången, jag BEHÖVER att någon älskar mig, älskar mig så himla mycket, beundrar mig, säger till mig att den älskar mig, älskar det jag gör, beundrar mig och har mig som sin idol. Jag behöver det och jag kommer dö om jag inte får det. jen hilmans röst är som att tröstäta, jag hör jens röst i mitt huvud när jag åker båten hem, när jag går längs gatorna, går genom huset, när jag skriver detta, jens röst ringer i mina öron, lägger sig runt min mun som resterna av pastasås, jag äter jen hilmans röst girigt och glupskt, jag slukar den hetsigt, det rinner ur mungiporna, näsborrarna, ögonvrårna. Jag känner jens röst i underlivet som en darrning och en smärta och en fruktansvärd njutning. Jag gör en yogavideo, jag gör en till, jag sätter på youtube i bakgrunden när jag äter, när jag läser, när jag gör vad jag nu annars gör. Jag har ingen som behöver mig och kräver min närvaro men jen får mig att känna livet och döden bulta. Då min husgud (om jag hade ett hus) för tillfället (högst tillfälligt och alltid för alltid) är Deleuze&Guattari och min metod för att få svar på saker i nuläget består av att göra en sökning i min pdf-version av A Thousand Plateaus så söker jag och finner:

Why not walk on your head, sing with your sinuses, see through your skin, breathe with your belly: the simple Thing, the Entity, the full Body, the stationary Voyage, Anorexia, cutaneous Vision, Yoga, Krishna, Love, Experimentation. Where psychoanalysis says, ”Stop, find your self again,” we should say instead, ”Let’s go further still, we haven’t found our BwO yet, we haven’t sufficiently dismantled our self.”

For what can be done to prevent the theme of a race from turning into a racism, a dominant and allencompassing fascism, or into a sect and a folklore, microfascisms? And what can be done to prevent the oriental pole from becoming a phantasy that reactivates all the fascisms in a different way, and also all the folklores, yoga, Zen, and karate? It is certainly not enough to travel to escape phantasy, and it is certainly not by invoking a past, real or mythical, that one avoids racism.

Yoga: and body without organs, 151
Young, La Monte: 344

////

Min kropp var aldrig min från början, den var aldrig hel (hur då få en whole body experience) den var bakteriernas & parasiternas & den smältande matens & hjärtat och njurarnas kropp & vi yogar tillsammans nu gör vi yoga med mattan och med adrienne och jag är kär i adrienne nu (förlåt jen!)

Och den vita mjölken rinner ur kokosnötterna, och vitheten rinner ur kropparna in i mattorna, in i golvet och filtren på fotona. Ur ursprunget, take a deep breath, den allra första videon, alla videos alla trådar jag är i purple valley, jag är i solen, jag är solen, kino är solen, jag badar i solen, jag badar i kino.

JAG TROR VERKLIGEN PÅ YOGANS KRAFT, JAG TROR PÅ KÄRLEKEN, JAG TROR PÅ KROPPARNA, JAG TROR PÅ VÅLDET OCH LUGNET OCH ANDETAGEN.

& jag kan göra allt detta, så som jag kan tänka allt & vara allt & göra allt ALLT, eftersom jag inte har några som helst anspråk på godheten, för att jag aldrig varit god, & endast vid ett fåtal tillfällen velat eller tvingats gömma mina onda ögon & med bestämdhet rör mig bort från & håller avstånd till godhetens hårdhet, fasthet, hårda mjukhet, mjuka hårdhet & smygande intrång, våld & förgörelse. Jag gör allt detta. Jag gör allts motsats & jag gör ingenting.

Jag har tappat konceptet nu. Min intention (som jag för övrigt aldrig tänkte mig att jag skulle följa) var att skriva en essä om yoga och en sorts relation till samhället och lite olika former av maktstrukturer och andra Viktiga Saker. Men jag tappar så mycket fokus när jag blir såhär exalterad. Mina fingrar kan inte kontrolleras och dom skriver saker jag inte står för (det händer mig alltid). Och allt jag står för (jag kan inte stå, jag kan inte står upp, jag kan inte, kan inte) saker jag inte förstår, saker ingen annan än jag förstår, allt detta, är det som inte kan kombineras utan att skära sig tills blodet flyter, på yogan och allt som händer där och då. i.

Varför skriver jag alltid saker jag ångrar och varför skriver jag i så fall inte ångerbara texter om relevanta och angelägna saker. Varför kan jag i texten inte få fram att yogan är en stulen kraft som används som vapen mot. Som används som krig. Som används som friskhet. Som används som frihet och helhet och som helar saker som splittras och va mår bra vad mår dåligt av hela splittringar och splittrade helheter. Jag tror ändå yoga är viktigt, jag tror. Tror ingenting och vet allt. ALLT. Jag känner allt, alla grejer när jag yogar, internet sträcker sig över alla världar. I’m so connected to everything. (skoja inte).

«The secret power of yoga.»

Breath. In through your nose out through your nose.

Jag är alldeles beroende och jag kan inte sluta. Jag gör det hela dagarna och det skadar mig det räddar mig. Jag har det som ett tics och en hobby. jag pratar om det och det hör så bra samman med mina tankar att jag inte tänker något. jag kommer till tystnad och stillhet och här kan jag ligga stilla. här känna. My range of (e)motion. My. Var aldrig min. hålla hårt och nära. Vi gör detta som att alla är ingen är delar är hela är endast den som ser på en video från austin texas som. hanterar. Som håller en rutin som faller in i da-
gen natten, hatar att den gör det och gör så elaka saker i sitt försök att hela sig själv och tror inte på, tror, på håller.

Close your eyes. Soft eyes.

Into stillness.

2016:1 KROPP

FÖRORD
Erik Isberg & Oscar Kangro

ESSÄ
Mathias Alexandersson – Resandetexten
Julia Österlund – Anorexitexten2016:1 Kropp

SKÖNLITTERATUR
Josefin Gladh – YOGAKLASS 2.0
Elin Rosén – Avdelning
Daniel Mårs – Anatomisk Atlas
Sofia Pulls & Sofia Klittmark – HÅLET
Sanna Lindmark – Brunråttans språk
Karl Emil Rosenbæk – Donor
Jonas Reppel – Kød-tekster
Anna Nygren – YOGATEXTEN

BILD
Line Skywalker Karlström – Finding the Lesbian Leak at the Louvre
Maria Pohl – Löpare
Nuri Kang – Korallen
Julia Hallström – Väntrum
Jessica Björk – North
Mika Nilsson – Söka tröst

ILLUSTRATÖRER: Hanna Klinthage, Erik Svetoft, Hannes Svensson, Sanna Ansgård

FORMGIVNING & OMSLAG
Kristina Ullberg

ANSVARIG UTGIVARE
Mathias Alexandersson

Ordkonst söker nya aktiva!

Brinner du för litteratur? Just nu finns goda möjligheter att engagera sig i Ordkonst − Akademiska Föreningens litterära utskott. Vi vänder oss till eldsjälar som vill vara med och driva vår verksamhet med start hösten 2016 och minst en termin framåt. Sök, eller sprid ordet bland vänner och bekanta!

Vakanta positioner finns inom följande verksamhetsområden:

− Redaktörer för tidskriften Ordkonst. Som redaktör är du med och driver Sveriges äldsta och bästa litteraturtidskrift av sitt slag. Tidskriften utkommer fyra gånger per år och rymmer essäer, nyskriven prosa och poesi, kritik, illustrationer, med mera. I rollen som redaktör ingår att diskutera inkommet material, sköta urval och respons, korrekturläsning, hålla kontakt med skribenter samt anordna releasefester och workshops. Därutöver har redaktionsmedlemmar möjligheten att själva skriva för tidskriften. Redaktörens uppgifter kretsar i första hand kring litteratur, men det innebär inte att den som har ett särskilt intresse för någon angränsande konstform är fel ute − tvärtom ser vi gärna en bredd i vår redaktion. Erfarenhet av tidigare redaktionsarbete är inte ett krav. Desto viktigare är att du periodvis är beredd att lägga ned en betydande mängd tid på tidskriften och att du på regelbunden basis kan ta dig till Lund.

− Formgivare för tidskriften Ordkonst. Som formgivare designar du tidskriftens omslag, liksom sköter kontakten med externa illustratörer. I formgivarrollen ingår även att tillgodose utskottet med affischer i samband med särskilda evenemang. Viss förkunskap gällande bildredigering eller Indesign är önskvärd. Bifoga arbetsprov, till exempel i form av en skiss på hur du skulle vilja att tidskriftens omslag såg ut.

− Ledare för skrivcirkel inriktad på poesi eller prosa. Som cirkelledare håller du i träffar 1-2 gånger i månaden tillsammans med en annan ledare. Här har du stor möjlighet att planera, utforma skrivövningar och leda gruppen i den kreativa processen. Tidigare erfarenhet av litterär eller pedagogisk verksamhet är en fördel men inget krav.

− Ledare för läsecirkeln. Tycker du om att läsa och diskutera böcker tillsammans med andra? Som cirkelledare håller du i träffar en gång i månaden där du har möjlighet att föra ingående samtal om litteratur. Cirkeln strävar efter att läsa böcker i många olika genrer. Tidigare ledarerfarenhet är inget krav.

− Aktiva inom scenverksamheten. Som en del av Ordkonst litterära scenverksamhet hjälper du till att planera panelsamtal, uppläsningar, föredrag, et cetera. I detta ingår att förfoga över en budget, boka gäster samt att anordna evenemang som äger rum i Lund eller Malmö. Tidigare erfarenhet av scenverksamhet är inget krav.

− Webbredaktör. Som webbredaktör är du med och leder Ordkonsts digitala nystart, vilket inkluderar hemsidan och sociala medier. I uppdraget ingår att ta emot, granska och lägga upp material på ordkonst.nu, liksom att sprida information om utskottets aktiviteter på facebook, twitter och instagram. Tidigare erfarenhet av WordPress, Blogger eller liknande plattformar är en fördel men inget krav.

För samtliga uppdrag finns goda möjligheter att utforma verksamhetens inriktning efter eget tycke och smak. Vi välkomnar nytänkande.

För att söka, skriv ett brev på max en sida där du berättar om dig själv och vad du skulle vilja göra med Ordkonst. I brevet kan du t.ex. utgå från någon tidigare erfarenhet och reflektera över hur den kan komma till användning inom Ordkonst. Det kan röra sig om erfarenheter av eget skrivande, marknadsföring, pedagogisk eller litterär verksamhet, ideellt arbete, hur du ser på litteratur eller något annat du tycker är relevant. Oavsett vad du pluggat eller gjort tidigare är du varmt välkommen att söka in till Ordkonst.

Skicka din ansökan till ordkonst.af@gmail.com senast 4 maj 2016.

Ordkonst är religiöst och politiskt obundet. All vår verksamhet sker på ideell basis.

Ordkonst söker bidrag till tema Anonym

Övervakningssamhället, FRA och Robert Aschberg på trolljakt. Clownnäsa och lösmustasch, buskiga ögonbryn, källskydd och dolda IP-nummer.

Dold.se säger:
Visste du att det är möjligt att lagra information om dig utan att du märker det? Visste du att din internetoperatör lagrar varje länk du följer på internet, varje sökning du gör på Google, ämnesraden i varje mail du skickar? Din IP-adress avslöjar var du bor och vad du gör på nätet.

Edward Snowden säger:
Det handlar inte om att man inte har något att dölja, det handlar om att vi har något att förlora om vi hela tiden är övervakade. Det mänskliga, det som formar oss och gör att vi kan tänka och utvecklas, det som formar oss som individer.

Jag vill bara vara
1. icke namngiven namnlös okänd onämnd hemlig osignerad utan underskrift
2. opersonlig omärklig oigenkänd obemärkt

*

Jag vill inte vara
1. icke namngiven namnlös okänd onämnd hemlig osignerad utan underskrift
2. opersonlig omärkbar oigenkänd obemärkt

Författare i TV-soffor, femton minuter i rampljus. Jag måste bli någon. Göra mig ett namn. Bara någon, vem som helst. Att vara anonym är att inte vara någon. Att passera obemärkt. Motsatsen till att vara anonym är att vara känd. Eller personlig. Det är att vara NÅGON.

*

Att skriva det som man annars inte vågar stå för. Utlämningslitteratur och anonyma insändare. Sådant som skrivs under pseudonym.

“Give a man a mask and he will tell you the truth.”

Vad händer om alla namn försvinner. Vad skulle du skriva om du fick vara helt anonym? Kommer du att skriva någonting alls?

* * *

Tidskriften Ordkonst söker texter och bilder till nästa nummer med tema Anonym. I det här numret kommer ingen att stå med namn. Vi är alla anonyma.

Vi publicerar alla sorters skönlitterära texter, essäer, recensioner och illustrationer. Även sådant som inte är relaterat till temat är intressant. Se bara till att inte skriva med ditt namn i dokumentet då inskickat material bedöms anonymt.

Skicka ditt bidrag till: bidragtidskriftenordkonst@gmail.com senast den 27 mars.

Dagens loserdikt (3)

Ännu ett utdrag ur Ordkonst 2015:4, tema Loser (för fler losertexter, köp numret här).

 

* * *

 

kul att du för tillfället är aktuell med livet

det sitter en mäklare

i den här tunnelbanevagnen

med en sån där skylt

man sätter ner i en tomt

 

Av Elis Burrau

Dagens loserdikt (2)

Ett utdrag ur Ordkonst 2015:4, tema Loser (finns att köpa här).

 

* * *

 

hur går det för alla som vi stationerade ut för fem år sedan, de som skulle förgöra samhället inifrån

skriv en recension

av Morrisseys roman

där du envist refererar

till honom som en

av The Beatles

 

Av Elis Burrau

Dagens loserdikt (1)

Ett utdrag ur Ordkonst 2015:4, tema Loser (finns att köpa här).

Elis / Burrau twittrar:

har med 3 halvdåliga dikter i nya fina numret av @Ordkonst, den här är till Astrid Grelz

 

* * *

 

gick förbi en tepåse på trottoaren och tänkte ”lipton”

man kan öppna sin telefon

med en oliv

oliver är lite

som hud