Skip to content

Josefin Holmström – Antarktis

Kritik Molly Uhlmann Lindberg

Josefin Holmström – Antarktis

Norstedts förlag

 

2013 var polarexpeditionernas år. Åtminstone i litteraturen och konsten. Bea Uusma fick Augustpriset för sin Expeditionen, om Andréexpeditionen till Nordpolen. Samma höst hade konstmuseet Louisiana en stor utställning om Arktis. Josefin Holmströms debutroman Antarktis handlar om en resa till den motsatta polen, Sydpolen, men många komponenter är desamma: snön, kylan, minnet av avlidna upptäcktsresanden.

(Continued)

Julpyntet

 

 

 

 

Se nu

 

(Continued)

2013:1 Litterär Glömska

Texter944320_461215213965384_1121925053_n

Victor Malm & Li Eriksdotter Andersson Inledning

Ludvig Köhler Jag har glömt

Tove Lindén Litteraturens madeleinesmulor

Thomas Evertsson Prosalyrisk disclaimer

Sofia Roberg Kritik: Nina Lekander – Hästar, män och andra djur

Thomas Evertsson Ännuendagsvarelser

Julius Viktorsson Brev till Brodin

Li Eriksdotter Andersson Introduktion: döda ord

Michael Larsson John Steinbeck & Ed Ricketts: biologer och autodidakter

Anton Wedding Skriet som aldrig får tystna

Philip Stålhandske Kritik: Chad Harbach – Spelets konst

Michael Larsson Kritik: Sten Andersson – Filosofen som inte ville tala

Frida Sandström Jag heter Lisa Karlsson

Ludwig Landström Slutets mamma

Viola Bao Glömskan kommer inte att radera oss

Frida Sandström Mellan läger

Jesper Festin Skålen

Helena Lie Kritik: Sohrab Rahimi – Den ofrånkomliga resan

Victor Malm Introduktion: En glömd litteratur

Gustaf Philip Creutz Ode över ängslan

Gustaf Philip Creutz Fabel – Siskan och svalan

Wendela Hebbe ur I skogen

Jon Jordås, Gunilla Wedding, Cai Alfredsson, Birgitta Stenberg, Kaj Schueler, Amanda Svensson, Carl Michael Edenborg, Björn Kohlström, Aris Fioretos, Josefine Holmström, Peter Fröberg Idling, Erik Zillén Enkät: Vem är Sveriges mest oförtjänt bortglömda författare?

 

Illustratörer

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn, Daniel Persson, Siri Carlén, Ester Thelander, Joséphine Vejrich, Johan Bisse Mattsson,

 

Formgivning

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn

 

Ansvarig utgivare

Hannes Grönberg

2012:4 Till Provinsen

Texter560063_423425794410993_1871747922_n

Viola Bao & Anton Wedding Inledning

Anna Norberg Byvägen fram

Johanna Gustavsson Komma bort och komma hem

Thomas Evertsson Sorgens elixir, verbets exil, dödens agens

Hannes Grönberg Kritik Jan Kjaerstad – Normans område

Anna Norberg Lindome

Tove Lindén Överallt går jag och matar skogen med ett sorl av strålar

Molly Uhlmann Lindberg Jag tänker att jag befinner mig långt från mänskligheten

Johanna Gustavsson Intervju: Peter Fröberg Idling

Victor Malm Kritik: Carl-Michael Edenborg – Mitt grymma öde

Tove Folkesson Oroväckande, oförklarligt

Anton Wedding Förtryckande och förtryckta röster

Victor Malm Lämnas att skymma

Sofia Roberg Kritik: Susanna Lundin – Hindenburg

Michael Economou Rasslösa (R)

 

Illustratörer

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn, Joséphine Vejrich, Malva Furst, Isabel Gaillard, Saga Bergebo, Elin Sandström, Ulrika Netzler

 

Formgivning

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn

 

Ansvarig utgivare

Hannes Grönberg

2012:3 USA

TexterUSA

Johanna Gustavsson & Tove Lindén Inledning

Viola Bao Hastigheten och öknen

Jakob Holmberg Stol i huvudet, näsben i hjärnan

Pedram Nasouri Fotografen

Anton Wedding Kritik: Karl Ove Knausgård – Min Kamp del 5

Sofia Roberg Kritik: Peter Nádás – Parallella historier del 1: Det stumma territoriet

Tove Folkesson Solkig förort

Jack Hildén Stjäl för fan

Andreas Widoff Kritik: Martin Heidegger – På väg mot språket

Viola Bao Kritik: Édouard Glissant – Indiorna: en dikt om den nakna nattens erövrare

Michael Larsson Terrorism som grepp i den post-ideologiska åldern

Björn Kohlström Bildlig realism hos Flannery O’Connor

Victor Malm Inledning till Glen Pourciau: Frodig som en schysst fond

Glen Pourciau Water

Tove Lindén Kritik: Karolina Ramqvist – Alltings början

 

Illustratörer

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn, Ester Tehlander, Saga Bergebo, Josefin Carlén, Elin Nilsson, David Karlström, Karin Hagen

 

Formgivning

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn

 

Ansvarig utgivare

Hannes Grönberg

2013:2 Sentimentalitet

Textersentimentalitet

Michael Larsson & Maria Uvelöv Inledning

Philip Stålhandske Till försvar för Holden Caulfield

Hannes Grönberg Stödhjulen

Line Toftsø Dikter

Michael Larsson Kritik: Jonas Malmborg – Fältöversten

Victor Malm Stigar och strängar och världar (också tennisbollen är en sten) 

Edward Sandels Pennsylvania

Anton Wedding Intervju med Anne Carson

Molly Uhlmann Lindberg Kritik: Monika Fagerholm – Lola uppochner

Anton Wedding Kritik: Helena Granström – Hysteros

Mathilda Ljungqvist – Legato

Li Eriksdotter Andersson

Michael Larsson Kritik: Per Olov Enquist – Liknelseboken

 

Illustratörer

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn, Nathalie Ruejas, Daniel Persson, Edward Sandels, Siri Carlén

 

Formgivning

Agnes Florin, Sigge Kühlhorn

 

Ansvarig utgivare

Hannes Grönberg

Utbredning av tid

 

Längs kusten. Också längre in mot staden.

Tidigt på morgonen.

 

*

 

I Tetegehem går polisen in bland tälten.

(Continued)

Att se och att ses, i gatuvy

 

Sök på: Rue Xavier Privas, Paris, Frankrike

Mellan de framåtlutande fasaderna skymtar en överexponerad himmel. Jag tittar ner, ser valsad plåt och skyddsnät, en byggnadsställning. Och bortanför det: en abrupt duva. Den hänger med vingarna utslagna och studerar menyn på Maison de Gyros (falafel- och kebabvarianter fotade mot blå fond, sex euro för en full meny, fyra och femtio för en pita). Så tänjs gatan ut på ledden och låser sig i sjok av citron och sandsten –

Om jag har googlat rätt är det här Quartier latin. Stråken härifrån ned mot Montparnasse har genom hyllkilometer av romaner trampats sönder och samman av flanörer. Bredvid min dator ligger Hjärtats fostran av Flaubert uppslagen på sida 71 där huvudpersonen, Frédéric, låter sin till synes neutrala blick registrera dessa gator: »I de tomma kaféerna gäspade damen vid kassan bland sina fyllda karaffer … i strykinrättningarna fläktade linnekläderna för ljumma vindstötar.« Jag försöker följa hans steg men ser bara turister med matchande tröjor och till slut, efter att ha klickat mig vilse, en igenbommad kemtvätt. Frédéric hör »flaxet av vingar i en bur, gnisslet från en svarvstol, slagen av en skomakares hammare«; jag hör datorfläkten som surrar varmt mot knät.

Det här är ett digitalt flaneri.

 

Sök på: 1791 Pine Street, San Francisco, USA

Sommaren 2011 bodde jag en period här på Pine Street. Från entrén kunde man frihjula hela vägen ned till centrum. Min partner hade fått anställning på Google – och jag hade fått för mig att det var en bra idé att följa med.

På fredagarna brukade jag åka med henne ut till kontoret i Mountainview för att äta gratis glass och läsa i skuggan av T-Rex-skelettet på gräsmattan. Hennes kollegor måste ha trott att jag var hennes barn. De betedde sig åtminstone på samma sätt som mina föräldrars bekanta gjorde när jag inte längre var nätt nog för att intressera dem och ännu inte hade utvecklat några kompenserande kvalitéer. Kollegorna drog skämt som var så uppenbart ansträngda att de blev tvungna att fejka skratt efteråt för att förklara att det var det som var syftet. Sen kastade de en snabb blick på min partner för att få bekräftat att de hade uppfyllt sin samtalskvot och kunde ursäktas. Och om de stannade längre än så var det alltid för att uppbyggligt demonstrera vad de jobbade på.

Jag minns särskilt en app som Tristan hade programmerat: A Man Like Me in a Place Like This. Den gjorde att bakgrundsbilden i hans telefon var en street view av hans nuvarande position, en gräsmatta i Mountainview under buken på en T-Rex. Han hade också lagt upp en hemsida där intresserade kunde ta del av hans koordinater i realtid. Du kan ha ett privatliv eller vara känd, men inte både och, förklarade han.

Precis som alla andra googlers jag lärde känna utvecklade min partner snabbt jobbrelaterad panikångest och en sjuklig fascination för Google Maps. På helgerna när hon var ledig åkte vi omkring och besökte platser som hon hade markerat i sin telefon. Och jag skulle faktiskt vilja påstå att vår relation tog slut som en direkt konsekvens av dessa digitaliserade kartor: att hon alltid följde anvisningar från
mobilen irriterade mig nästan lika mycket som det irriterade henne att jag aldrig planerade nånting. När hon började gråta brukade jag föreslå att vi skulle gå ned för den mest tilltalande gatan och se vad vi hittade istället – ett söndagsflaneri! inga krav! – en idé som hon avfärdade som ett av mina sätt att romantisera initiativlöshet.

Och under de sista veckor i San Francisco strövade jag omkring och väntade på att mitt visum skulle gå ut. Jag borde ha sökt jobb, för att kunna stanna, men det gjorde jag inte. Jag bara gick. Det var motsatsen till flanerande: jag tittade på mina fötter hela vägen längst spårvagnslinjen, den transibiriska järnvägen, en och en halv timme ut till Golden Gate Park och tillbaks (en promenad som känns mardrömsrepetitivt lång till och med när man klickar sig genom den).

 

Sök på: Pont Neuf, Paris, Frankrike

Jag sitter ihopkurad i soffan och roar mig med att återskapa promenader från böcker som jag tycker om. Utanför fönstret är körsbärsträdet mörkt och hårt. Men på skärmen är det full sommar över Seine.

På soffbordet ligger Jean Rhys After Leaving Mr. Mackenzie, och jag är på färd med att lokalisera den plats där Julia på sida 131 får syn på en vithårig kvinna på kajen nedanför Pont Neuf. Hur jag än gör kan jag inte komma tillräckligt nära räcket för att se ner. Jag kan varken få syn på kajen eller kvinnan, hon som beskrivs som en vålnad, närmast genomskinlig i solen -

 

EmilieAspenströmcyberspace

 

Centralt för idén om flanören är existensen av anonyma passerande kroppar, ofta kvinnor, femmes passantes, ytor för flanören att projicera sina fantasier på. Det är ur dessa passerande kvinnors perspektiv som vi ser staden i Rhys 30-talsromaner. Paris, som hos Flaubert är en ljummen vindpust genom linnekläder, är hos Rhys en plats vars hala väggar ständigt pressar inåt. Hennes huvudpersoner är finansiellt utsatta kvinnor med karibisk bakgrund. Det finns ingenstans där de kan fly undan blicken som mäter och dömer. De nedgångna hyresrummen ser dem, staden ser dem, männen ser dem.

»Har du nånsin tänkt att en flickas kläder kostar mer än flickan inuti i dem?« frågar en av männen i Voyage in the Dark. Det är en fråga som blottlägger det faktum att för Rhys kvinnor vore det värsta ödet att inte synas – du kan ha ett privatliv eller husrum och mat, men inte båda och. Ett öde som hotar att drabba den kvinna som åldras. Att inte kunna attrahera män är en dödsdom för en femme passante som inte har möjlighet att försörja sig själv. Det är därför den vithåriga kvinnan på kajen framstår som en vålnad för Julia. Och för att hålla sig synlig försöker Julia desperat täcka över sprickorna i ansiktet, besatt av smink och mode, precis som den traditionella manliga flanören – men med den skillnaden att det inte är en förströelse utan en överlevnadsstrategi. Utan sitt ansikte är Julia en vålnad.

 

Sök på: 110 Olive Street, San Francisco, USA

Kartan är full av dem, vålnader. På trottoaren intill Olive Street ligger en man, utslagen, med huvudet uppallat av en plasthink. Han är en störning i systemet. Till vänster om honom ligger en nallebjörn som vält på sida. Och vänster om den, i sökspalten, en annons för fläskfilé. Jag vet inte vad det är som gör att Google länkar samman en bild av en utslagen man med fläskfilé, men vi befinner oss i Tenderloin och algoritmer har en tendens att skjuta från höften.

Konstnären Paolo Ciro inledde 2012 projektet Street Ghosts som går ut på att årinföra de kroppar som fastnat likt brus i Googles kartor, i den fysiska världen. Kropparna printas ut på affischer och limmas upp på de platser där de fotograferades av Google. Den utslagna mannen i Tenederloin är en av dem som i projektet har fått se sin digitala vålnad hemsöka de fysiska gatorna. Han ligger där, limmad mot trottoaren.

Medan jag zoomar allt närmre hans ansikte – som Googles algoritm för övrigt har missat att anonymisera – kan jag inte låta bli att tänka att nåt med honom ser obehagligt bekant ut. Har vi setts? Sprang jag ihop med honom under nån av mina ändlösa promenader? Bad han mig om en cigarett?

I minnet är San Francisco helt folktomt, papperstunt. Jag var alldeles för djupt försjunken i mig själv för att ta in omvärlden; jag kan inte minnas mannen. Skulle jag ens ha märkt om en av Googles bilar passerade? Eller finns jag nånstans därute som en anonymiserad kropp i en karta?

Hur skulle det i så fall vara att få syn på sig själv?

 

Sök på: nuvarande position

Jag tittar upp mot körsbärsträdet, det blommar – men vem är det som ser och vem är det som ses? Jag tittar ned: det enda jag kan se är asfalt förvriden till violgrå pixlar, jag kan inte se bilen eller den 2,5 meter höga kamerariggen. Det kanske inte ens är en bil. Det kanske är en trehjuling.

I litteraturen är flanören den som ser utan att ses. Baudelaire kallade det för ett av sina anspråkslösare nöjen. Men för kvinnorna i Rhys romaner finns det ingenting anspråkslöst i blicken – den har makten att definiera, makten att ge och att ta.

Och den aspekten av blicken har aldrig varit tydligare än i dag. Vi har aldrig varit synligare, men det har aldrig varit så svårt att veta vem det är som ser. De hala väggarna pressar inåt.

Vår tids kapplöpning är seendets.

 

Text: Henrik Karlsson

Illustration: Emilie Aspenström

Tre praorapporter

namn: Henrik Karlsson, 7A

var: Tierps tryckeri

vad fick du göra: Mitt eget visitkort! 20 000 annonsblad. 40 000 borrmaskinsmanualer. 50 ex av en bok om lokalhistoria. Jag vet inte hur många affischer.

vad har du lärt dig: Att Mein Kampf såldes i över 80 miljoner exemplar, enligt Göran på papperslagret. På matten skulle vi kunna beräkna hur många dagar man måste stå vid tryckpressen för att mata ut 80 miljoner böcker. Och på historian kan vi ta reda på hur mycket royalties Hitler drog in. Och till Veckans Filosofunderare: om det hade funnits fildelning på 1920-talet, hur skulle det ha påverkat nazisternas ekonomiska möjligheter att kampanja?

kan du tänka dig att arbeta på _________: Det beror på vad jag får trycka.

(Continued)

Förberedelser för festen

 

Hem som hem, sa fastighetsmäklaren.

 

 

Aldrig i livet, sa begravningsentreprenören.

 

 

Allt ditt är mitt, sa bankmannen.

(Continued)