Skip to content

Poetisk tidsresa

_dsc0200

Volymen är monstruös. Drygt 1000 sidor. Boken är tung, för att inte säga otymplig. Svensk poesi är ett omfattande projekt som representerar flera års arbete för de två litteraturvetarna Niklas Schiöler och Daniel Möller.

Det är lördageftermiddag och det entimmeslånga seminariet är nästan fullsatt. Med på seminariet, tillsammans med redaktörerna Möller och Schiöler,  är Anna Hallberg, Malte Persson och Athena Farrokhzad, som alla tre är representerade i Svensk poesi.

Svensk poesi är en antologi som välver sig över flera tusen års svenskspråkig poesi. Den inleds med runpoesi och avslutar med ett utdrag ur Athena Farrokhzads omtalade diktsamling Vitsvit från 2013.

Samtalet glider snabbt in på att handla om kanon och historieskrivning.

”Att tala om historia är också att skriva ett narrativ”, säger Athena Farrokhzad.

Redaktörerna poängterar snabbt att det inte handlar om Sveriges poesi, utan om poesi skriven på svenska. Om det fanns en poet i Kina, tar Möller som exempel, som skrev fantastiska dikter på svenska, så skulle dessa dikter vara tryckbara inom ramen för verket.

En av fördelarna med Svensk poesi är att läsaren, om en läser boken kronologiskt, kan följa det svenska språkets utveckling över 1500 år. Malte Persson berättar om hur det under stormaktstiden inte var ovanligt att använda tyska eller latinska glosor eller fraser i dikter.

Verket har stora anspråk. Det är ett sammanfattande och kanoniserande projekt. Det ska bli ett nytt standardverk. Redaktörerna har emellertid ambitioner som sträcker sig bortanför  bekräftelse av en redan existerande tradition. De vill gräva fram material som gått förlorat med tiden. ”Vi ville hitta texter som är bortglömda från diskussionen”, säger Daniel Möller.

Redaktörerna har fått handskas med ett jättelikt material som ständigt skiftade när nya texter uppdagades och då författarskap återupptäcktes. Till skillnad från många tidigare poesiantologier så har kvinnliga poeter fått betydligt mer utrymme. Arbetet har i stort handlat om ett långsamt och petigt arkivarbete.

Schiöler, som var den som hade ansvar för poesin från 1800-talet och framåt, berättar om hur han satt med en lista på 450 författarskap. Han läste igenom vartenda och gjorde långa kolumner på vad som skulle med och vad som inte skulle med.

I slutet av samtalet får de tre poeterna som medverkar läsa upp en egen dikt samt en vald dikt ur den rika kanonskatten.

Athena Farrokhzad väljer, till skillnad från både Malte Persson och Anna Hallberg, att läsa upp nyskrivet material istället för någon av de dikter hon har med i antologin. Hon plockar fram sin mobil och bläddrar fram ett par anteckningar. Dikterna hon läser upp är skrivna med Nya tiders medverkan på mässan i åtanke.

Svensk poesi motsvarar ett inlägg i diskussionen om svenska språket form, dess historia och mångfald. Kanon i detta formatet är en ständigt pågående diskussion.

”Alla antologier är början”, säger Anna Hallberg. ”Inte slut”.

Oscar Westerholm

Begär och ensamhet i nordisk litteratur

20160923_1440378

Vi befinner oss på bokmässan dag två. Värken i leder som man inte visste kunde värka smyger sig på. Därför är det ett nöje att eftermiddagsseminariet betitlat “Nordiskt begär” är förlagt till en sal med exemplariska förutsättningar för både åhörare och panel: bekväma stolar, fullt duglig akustik och alldeles lagom välbesökt av en publik som inte hamrar frenetiskt på sina tangentbord.

Ämnet för seminariet var hur nordiska författare använder sig av begär och ensamhet i den samtida romanen, med utgångspunkt i nyskrivna romaner av tre nordiska författare: danska Hannele Mikaela Taivassalo, norska Kristine Næss och svenska Therese Bohman. Taivassalos bok, In transit, skildrar ickenormativa begär hos kringflackande österbottningar som återvänt till landsbygden och konfronteras med ensamheten och det sällan stillsamma begäret. I Næss Bara en människa handlar det inte lika mycket om de rumsliga kontrasterna som de tidsliga: hon skildrar kvinnor från tre olika generationer och ett liv kretsande kring en nervdoktor och en förälskelse som med åren blekts av ånger och efterklokhetens kranka blekhet. I Bohmans Aftonland finns begär framförallt med på två sätt: som huvudpersonen Karolinas längtan efter det intellektuella livet och den fullständiga självtillräckligheten, från landet in till staden – men paradoxalt nog även som hennes begär efter en normativ och trygg vardag.

Lokalen och det tankeväckande ämnet till trots visade det sig under samtalets gång finnas grus i dessa paneldeltagares välsmorda talarmaskineri. Det sedvanliga bokmässetempot gjorde sig till känna bland deltagarna, som vid flera tillfällen tappade bort moderatorns frågor. Samtalets svajade, leddes in på ämnen som deltagarna inte hade mycket att säga om.

Stundtals var samtalet desto mer fokuserat, som när frågan gled över till det kvinnliga begärets specifika karaktär, som samtliga paneldeltagare i någon mån velat undersöka. Här talade Taivassalo med eftertryck om de sidor av kvinnligt begär som inte sällan glöms bort, eller, fick vi veta, förnekas vara ens kvinnliga. Hon talade om ett slags begär som av kulturen är kodat som fult, men vars ursprung finns i den egna kroppen, som tar sig uttryck som är yviga och gränsöverskridande. Det är då en fråga om vad kroppen känner snarare än det den utomståendes blick ser i denna kropp. Att denna sida av kvinnligt begär sällan formuleras står klart, då kritiker i såväl Taivassalos och Bohmans fall har menat att deras karaktärer försöker låtsas vara män.

Intressant var det också när seminariet kom att handla om ensamhet och hur den gestaltas i romanerna. I samtalet mellan de fre författarna framstår ensamhet som någonting romantiskt som tillåter en att vara kompromisslös, att slippa göra avkall på sig själv och behöva förställa sig. Denna bild av ensamhet återfinns både i Bohmans senaste roman och i den tidigare Den andra kvinnan. Den namnlösa huvudpersonen i Den andra kvinnan drömmer om att leva som en flanör och beklagar sig över att detta flanörskap är ett privilegium reserverat för manliga konstnärer – att det finns en idealiserad bild av den ensamma skapande mannen men inte av kvinnan i motsvarande situation.

En romantisk skildring av ensamhet finns alltså i de båda senaste romanerna av Bohman, även om det finns en skillnad dem emellan. Där den Andra Kvinnan stannar vid att gestalta ensamhet som något romantiskt snuddar Aftonland vid en skitigare ensamhet – den som inte är självvald. I romanen finns ett ambivalent förhållande mellan att längta efter ett normalt liv och att förakta det. Huvudpersonen Karolina gråter på kanelbullens dag när kollegorna frågar om hon har ätit en kanelbulle, scrollar igenom bekantas facebookflöden vars innehåll speglar just det liv hon själv inte kan bestämma sig för om hon eftersträvar eller inte.

Kanske kan Karolina i Aftonland ses som en fortsättning på eller utveckling av det namnlösa jaget från Bohmans tidigare bok. Om den tidigare huvudpersonen drömde om att leva som en ensam flanör och helhjärtat ägna sig åt konsten är det just det livsvalet som den 40-åriga Karolina får betala priset för. Hon har ägnat sitt liv åt skapande och forskning, stillat sitt begär efter det intellektuella livet. Kanske fick hon precis vad huvudpersonen från Den andra kvinnan ville ha. Kanske var det inte så kul. Nu längtar hon istället efter att känna begär till en person, att leva i tvåsamhet – det liv hennes vänner valde för flera år sedan. Hon begär normen, vilket känns ovanligt och intressant både i förhållande till Bohmans tidigare romaner och till det samtida feministiska samtalet som ofta handlar om att vara självständig och oberoende, att avgränsa jaget, inte behöva någon och satsa på den egna karriären.

När vi tänker på Bohmans huvudkaraktärers förhållande till ensamhet och normalitet är det svårt att låta bli att tänka på Lina Kalmtegs 15-åriga huvudperson Hannah, som presenteras i lördagens seminarium om Kalmtegs debutbok Jag såg livet tvingas i mig. Om jaget i Den andra kvinnan är en förklaring till Karolina i Aftonland, är kanske Hannah en yngre version av dem båda, de den naturliga fortsättningen på Hannah. Likt Bohmans huvudkaraktärer skyr Hannah normaliteten – hon känner utanförskap gentemot de jämnåriga klasskamraterna och vänder istället blicken åt kvinnliga förebilder ur historien som Nelly Sax, Kate Moss och Virginia Wolf. Kalmteg säger i seminariet att detta blir ett sätt för Hannah att ställa sig ovanför världen, precis som Bohmans huvudkaraktärer gör med hjälp av litteraturen och skapandet. Hos både Kalmtegs och Bohmans huvudkaraktärer finns samma kompromisslöshet, trotsighet, samma längtan efter ett intellektuellt liv.

Kalmteg nämner även i seminariet det skimmer som kan finnas i gestaltningar av psykiskt sjuka och skapande kvinnor. Och även om det, som huvudpersonen i Den andra kvinnan menar, finns en än mer idealiserad bild av den ensamma skapande mannen, får vi dock inte glömma att den romantiska kvinnliga ensamheten är ett tema som inte är obehandlat i litteraturen. Det är både Bohmans och Kalmtegs romaner exempel på. Ett annat författarskap där den romantiska ensamheten har en central roll är Marguerite Duras, vars kvinnor precis som Therese Bohmans är vackra, självständiga, glamourösa, ensamma. De har få eller inga vänner men romanerna kretsar däremot kring deras relationer med män. Deras ensamhet är också i någon mån självvald, även om känslan inför den är ambivalent.

Mindre vanlig i litteraturen är då kvinnan som tillåts vara ensam på det skamfyllda och fula sättet. Hon som inte har någon men vill ha det. Hon som inte är vacker. Hon som är ett offer. I seminariet med Kalmteg får hon frågan om Hanna är ett offer och svarar att så inte är fallet. “Hon valde en väg, bred som en autobahn, och bara körde på”, säger hon. Bohmans huvudkaraktärer är inte heller de några förlorare. Kanske är det så att den självvalda och romantiskt skimrande ensamheten ändå är något så när accepterad hos båda kvinnor och män, men att den stora skillnaden finns i den fula ensamheten. Vi tänker på Mina vänner av Emmanuel Bove, där huvudpersonen tappert försöker skapa relationer till människor, men gång på gång misslyckas. Som varken har vänner eller kärleksrelationer. Hade en så tragisk, ömklig kvinnlig huvudkaraktär kunnat finnas? Den kvinnliga kufen verkar vara lika frånvarande i litteraturen som här på bokmässan.

Julia Österlund och Mathias Alexandersson

Stormen och ön – Sem-Sandberg

steve_sem-sandberg_02Jag lyssnar till Steve Sem-Sandberg diskutera sin nya roman Stormen. Sandberg skruvar ibland på sig, det är tydligt att han tycker att det är svårt att tala om romanen, men det är samtidigt lika tydligt att han vill tala om den, att den är viktig för honom. Intervjun igenom ger han ett förtroligt och reflekterande intryck, det känns som om han verkligen strävar efter att gräva sig ner mot berättelsens kärna.

Romanen skiljer sig från dem han tidigare skrivit eftersom den inte utgår från historiskt material, är inte resultatet av omfattande efterforskning. Sem-Sandberg är noga med att poängtera att det inte är en självbiografisk roman, ändå får man intrycket av att det är en djupt personlig bok. Han säger flera gånger att det är första gången han diskuterar romanen i ett öppet sammanhang. Och han tycker att det är svårt, kanske eftersom han för en gångs skull inte kan gömma sig bakom ett historiskt material. Allting har kommit inifrån honom själv och blir därför naket.

Stormen handlar om en man som återvänder till sin barndomsö för att rensa upp efter sin döda fosterpappa. I centrum av berättelsen finns en stark syskonrelation där den ena alltid haft ett maktövertag. Sandberg målar upp romanen delvis som en utforskning av kärlekens villkor.

Döper man en roman till Stormen blir kopplingen till Shakespeare oundviklig. Och precis som i Shakespeares drama är det en ö som står i centrum. Sandberg beskriver utförligt sin fascination för öar: områden som både är öppna och slutna på samma gång.

Han säger att romanen länge funnits i honom men att han inte varit förmögen att skriva den förrän nu. Och när han väl började skrev han den snabbt.

Han beskriver den vid ett tillfälle som en thriller och skrattar. Den målas upp som en mystisk och suggestiv berättelse som inte bär på några tydliga svar. Vilket inte borde avskräcka någon: jag har alltid större tilltro till författare som ställer intressanta frågor än dem som levererar lämpliga svar.

Fredrik Wollentz

Jan Guillous ansikte

20160922_174343

Jag kommer här med en anakronism. Jag ser tillbaka till andra bokmässor, mer korrekt förra årets bokmässa (2015). (Historiskt medvetande är på tapeten i år.) Vad hände då? Mycket hände, så som fallet brukar vara. Mycket och på samma gång knappt något. Men det är något särskilt jag tänker på. Jag var på väg ner för rulltrappan från stället där olika kokboksförlag serverar tillagad mat från kändiskockar. (I skrivande stund hinner jag inte förklara mer. Som jag sa förut har vi inte tid att reflektera, stanna upp. Först i efterhand ser vi mönster, strukturer. Först i efterhand inser vi vad vi sett, vad vi smakat och upplevt.) Rulltrappan är smockfull med folk. Efter att jag åkt halvvägs ser jag något konstigt. Först får jag inte ihop bilden. En man sitter på en stol bredvid ett jättelikt fotografi av Jan Guillou. Vem får sitta bredvid ett fotografi av Jan Guillou om inte Jan Guillou själv.

Jan Guillou sitter på en hög stol bredvid en trave böcker med sitt namn fint utsirat på bokryggarna. Namnet blänker tjusigt i guld (eller silver) i relief. Det är svårt att förstå att det är Jan Guillou, även om han är en av de forna julars spöken som hemsöker bokmässan mest aktivt. Jan Guillou är mer av ett ansikte isolerat utanför kontext, en medial projektion för våra drömmar om Jan Guillou, än vad Jan Guillou är Jan Guillou i sig. En absurditet: vad skulle Jan Guillou som Jan Guillou i sig vara om inte precis det, Jan Guillou i sig? Hela bokmässan skulle kunna förklaras i bilden av Jan Guillous ansikte, hur den hållits intakt genom tiderna. Jan Guillou har ett speciellt ansikte. Ansiktet har präglat ett oändligt antal svenska hem. Det finns knappt någon som vuxit upp i min generation (född 90) som inte blivit betraktad och övervakad av dessa trygga ögon som blickar ut från bokomslagen (Ansvarig utgivares anm. Guillou finns enligt Piratförlagets förläggare enbart med två av över 40 titlar.). Det var som att betrakta sin egen barndom, sin egen själ i någon mån, sitta där på stolen bredvid en trave böcker.

Det är ett ansikte fyllt av patos och insikt, precis som Bokmässan. Ögonen har sett många olika skikt i den svenska samtiden. Ansiktshuden har hädats av ett oändligt antal meningsskiljaktigheter och anklagelser. Ansiktet har en berättelse, en biografi. Ansiktet är ett fotografi, på sätt och vis, även när det rör sig bland folket på mässgolvet.

Oscar Westerholm

Ordkonsts läse- och filmcirklar

Är du intresserad av att läsa skönlitteratur eller titta på film? Ordkonsts film- och läsecirklar träffas var tredje vecka på plats i Lund. Främst handlar träffarna om att prata om det vi just sett eller läst.

Anmäl dig här:
https://goo.gl/forms/34EvOqYpj6lRc1xq2

Att vara med i cirklarna är kostnadsfritt, men alla deltagare måste vara medlemmar i Studentlund eller särskilda medlemmar i Akademiska Föreningen. Är du inte medlem än kan du bli det under terminens gång. Är du inte student kan du bli särskild AF-medlem.

Läsecirkel

 

Filmcirkel

Uppstartsmöte

affisch uppstart

Är du intresserad av att läsa, skriva eller prata om litteratur och kultur? Ordkonst bjuder in till uppstartsmöte 7 september kl. 19!

Under denna kväll kommer vi att berätta om hur du kan engagera dig i Ordkonst under hösten och framöver, och det kommer finnas tillfälle att gå med i våra skriv-, läse-, och filmcirklar. Vi berättar även om vår scenverksamhet och vår litterära tidskrift med samma namn som utskottet.

Under kvällen kommer det att finnas tillfälle för dig att ställa frågor, bläddra i tidskrifter och prata med nya och gamla aktiva. Vi bjuder på plockmat men ta med dig vad du vill dricka!

Val mött!

 

Gör såhär för att hitta till Övre Aten:
1. Stå med näsan vänd mot AF-Borgens huvudingång.
2. Gå åt höger och runt hörnet, mot Tegnérsplatsen och borgens södra sida.
3. Du ser nu en staty och mitt emot den en trappa upp till AF-Borgen.
4. Gå upp för trappan, gå in i borgen och sedan upp för ännu trappa.
5. Följ skyltarna till Övre Aten.

Uppstart Övre Aten

Anmäl dig till höstens skrivcirklar!

Är du intresserad av att utveckla ditt skrivande under hösten? Ordkonsts skrivcirklar träffas varannan vecka tillsammans med en skrivcirkelledare. Cirkelverksamheten vänder sig både till dig som är nybörjade och dig som skrivit länge. Främst handlar träffarna om textsamtal. Inför mötena läser vi varandras texter som vi sedan diskuterar tillsammans.

I höst kommer det att finnas två grupper. I skrivövningsgruppen skriver deltagarna texter utifrån olika typer av skrivövningar, både tillsammans på plats och hemma inför träffarna. I projektgruppen arbetar deltagarna istället med längre projekt. Varje grupp har plats för cirka 8 deltagare, så platserna är begränsade. Det innebär att det är först till kvarn som gäller.

Att vara med i skrivcirklarna är kostnadsfritt, men alla deltagare måste vara medlemmar i Studentlund. Är du inte medlem än kan du bli det under terminens gång. Är du inte student kan du bli särskild AF-medlem.

För att anmäla dig är det bara att skicka iväg ett mejl till ordkonstskriv@gmail.com där du skriver namn, adress och vilken grupp du vill delta i. Har du frågor eller vill veta mer går det också fint att mejla till samma adress. Vi som leder cirklarna den här terminen heter Anna Brynhildsen, Agnes Wiberg, Christina Sassner och Julia Österlund.

Ordkonst söker bidrag till tema Satan

13435350_1061971330556433_5722204332385685017_nOrdkonst söker bidrag till ett nytt nummer. Denna gång har vi tema Satan.

Det onda behöver en form, ett ansikte, och genom historien har människan försökt att forma sig en uppfattning om vad det onda är: En gammal grinig getabock bland svavelosande kokkärl nere i Infernos glödgade kretsar; en framgångsrik moderedaktör på Manhattan som utsätter sina ivriga praktikanter för en oöm behandling; en vacker kvinna som snärjer den intet ont anande protagonisten i någon gammal tummad pulpdeckare.

Men det onda kan också betyda en kritik mot det goda, mot centrum och Doxa, mot lag och ordning. Det kan innebära ett ohämmat välbehag, en kultur på dekis och som helt låter sig uppgå i sinnlig njutning och lust. Satan kan innebära en allmänt utlyst strejk mot vad som är rätt och fel, vad som är fult och fint, gott och ont.

Satans flexible identitet verkar grunda sig i den enskilde individens uppfattning och behov av hen. I samband med Satans funktion som en utkristalliserad symbol för ondska, blir Satan en figur som vi äger möjligheten att projicera allt vårt inre mörker på. Men också våra drömmar och begär. Det är förmodligen därför Satan fascinerar och skrämmer oss, eftersom det vi egentligen ser när vi betraktar djävulen är en återkastad version av oss själva, en spegling av de ekande bråddjup vi ryggar inför.
I det här numret vill vi därför bland annat öppna för möjligheten att utforska dessa djup, tända en lykta och lysa upp i själens eviga natt.

Ordkonst publicerar alla sorters skönlitterära texter, essäer, recensioner och illustrationer. Även sådant som inte är relaterat till temat är intressant. Nu har du alltså chansen att bevilja den bakomliggande innebörden gesten av en utsträckt hand kan medföra. Det här kan vara början till en karriär. Visst låter det lockande? Att få läsa sitt eget namn i bläck, där du blir ett namn på allas läppar.

Det är bara att signera ditt bidrag med blod och skicka in till:
bidragtidskriftenordkonst@gmail.com senast den 21 augusti.

Utdrag ur 2016:2 – Santa Claus

Se mer eller beställ numret här.

* * *

2015-09-12

22:29
haha minns när jag berätta för en kompis att mitt ex santa claus efter att han fått veta att jag var tsm med en ny, skrivit till mig på chatten att hans terapeut rekommenderat pdt ist för kbt till mig då hon efter allt han sagt gjort bedömningen att jag lider av emotionellt instabil personlighetsstörning

kompisen sa Gud va sjukt sen sa hon: kan det inte snarare vara posttraumatiskt stressyndrom?

everyone’s a critic inte sant

22:33
haft mkt kul åt detta… verkl överträffar woody allen-dikten

 

2015-09-14

02:42
drömde att en person skrev till mig och ville få med mig till trädgården för att göra en annan person avis

sen en scen där johanna tar ett snack med honom, ja ställer honom mot väggen: hold sa op, vad tror du att du håller på med? och han då säger att han ju kommit fram till att han ”älskar cepedonnor” och att det bara är att kapitulera inför detta! cepedonnor var liksom en vedertagen benämning på ”knepiga tjejer” ja såna m psykiska problem

 

2015-10-13

18:35
bakar fänkål i grädde i ugnen å ska koka torskrygg

filten håller fittan på plats

vi befinner oss i sthlms innerstad

ja d e bara lite om mitt liv

18:36
synd jag inte e ihop m santa claus no more, han kunde sagt: du e som bruckners åttonde symfoni :( :) :( :) lr nåt i santa style (eller var det sjätte) å så kunde jag låtsats att mitt liv va maken-lajv eller iaf inte på riktigt å skrattat… men d e på riktigt ju

18:45
men d e också 1 liv!

 

2015-10-22

18:24
d gör mig så paralyserad att jag nu står å faller m mina egna insatser helt å hållet… jag gör ingenting istället… ni som har 1 familj ska vara glada :) mkt glada

18:29
kramade malle innan, jag sa: jag luktar nt så gott :) han sa: varför gumman? jo för att jag är deprimerad igen sa jag. så skratta vi gott

18:33
börja gråta så tyckte en här på biblioteket att d va god idé å hälsa… jag har nt mkt men e iaf någorlunda inkännande

18:35
som när santa claus kallade mig idiot så hela tunnelbanan hörde å 1 karriärtörstande ung kvinna som han knappt känner tyckte d va god idé att gå fram å kallprata… obs hade förtjänat d. d va nt mer än rätt

18:37
när hon avlägsnat sig kom 1 annan som avlöste henne istället. aldrig varit m om nåt mer bisarrt. han hade också hört allt. denne var ”känd fr fredrik strages blogg” sa santa sen.

 

2016-01-10

09.32
ansiktet ramlar av

17:14
glömmer ofta bort att jag faktiskt bott ihop m nån i tre år utan att d va nån katastrof eller ens i närheten. måste minnas d… en sak som gjort mig ledsen e att santa claus ”vänner” som aldrig träffat mig gått å utfärdat varningar för mig ”på stan”, typ 35-åringar (men ser ut som 45) m barn som nt vet att en relation e ngt som uppstår mellan 2 personer, tkr d e så… beyond smaklöst att utfärda varningar för en 25-årig deprimerad tjej som man aldrig träffat, å d e nt ens nåt konkret bara att d va… en dålig relation. varit ledsen på människorna öht

 

2016-01-29

13:42
flyter ut… sopjuice

15:33
vad är kärlek för dig. bli kallad för idiot på tunnelbanan. ligga med munnen mot random möbel medan lukten av sopjuice växer i rummet. eller är det sommaren jag tänker på nu.

 

2016-02-02

21:49
idag kom 1 hälsning fr santa claus… ja d va allt

21:51
å d va inte ens ”min terapeut låter hälsa att du är sinnessjuk”-fint

 

2016-02-22

19:40
har så mysig kontakt m mitt ex… tänkt på d… ser eg ba 1 person som 1 ex… resten ser jag väl som vänner… eller som luft :)

19:43
har pratat så mkt om mitt ”enda ex” sen mitt… rebound_förhållande tog slut (numer i luft-kategorin)… m alla… alla jag dejtat vänner familj främlingar… det är äkta mammaknullar-fasoner… känt mig som en riktig mammaknullare faktiskt :) tänker att d kmr upphöra nu

 

2016-02-25

11:31
försökte lägga lite make, närmare bestämt 1 ögonpenna i guld fr chanel som anna gav mig i julklapp, blev otroligt sorgsen mitt i allt… hur många filmscener har man sett där någon cancersjuk borstar blankt peruken, lägger lite rouge, gör sig fin… kanske en sista gång…

14:51
min bror bjöd på lunch… han frågade varför d måste va 1 kamp på alla livets områden… då slog d mig, att det är det ju inte… så många ggr jag gråtit och sagt: jag har ingenting, till anna… eller till ted… men d har jag ju. jag står och faller med mitt språk

15:24
hade min bästa stil iaf, vinterrock och solglasögon

 

2016-03-19

14:38
alla som gör mig ledsen kmr brinna in hell jag ba vete

14:59
fyr och flamma

 

2016-03-20

20:07
kan en gemensam parterapeut fortsätta träffa en part efter att det tagit slut och diskutera den andra utifrån vad som framkommit under den gemensamma terapin? frågar åt en kompis. ted heter han

20:07
nä frågar åt mig själv. men jag vet ju svaret. d känns som en pappkasse i halsen.

20:15
vad ska man göra av all längtan nu igen… ja man kommer väl på nåt. hur kunde jag förlora så himla mkt, när d nt kändes som jag hade något till och börja med.

20:31
man behöver nt nödvändigtvis gå till någons grav för att minnas. idag köpte jag grillad kummel på marknaden å gjorde potatis m mangold å vitlök å olivolja som jag åt till. d va nåt farmor brukade laga. i sin tur för å minnas var hon kom ifrån, 1 ställe hon inte kunde besöka de sista 25 åren av sitt liv… man jobbar m d man har

20:40
hur röd kan en näsa bli. hur otröstlig en person

 

2016-03-21

11:03
d känns som att vakna upp ur en mardröm? cheeses

11:45
… den rätta känslan är mycket präktig. det är så vanligt att folk avfärdar andras sorg som ilska för att slippa ta in vad deras handlingar eller icke-handlingar orsakat. visst, det är båda känslor som sväljer en människa hel och hållen. å gråt e en vanlig fysiologisk reaktion v sorg t.ex. men förekommer även vid ilska. ja de kanske rentav är svåra att skilja åt… å hur kan d då va så lätt? att peka ut ilska hos en annan. att säga: det du känner är ilska. tänker att ilska är lite mer… övergående. av det drar jag slutsatsen att det jag känner är sorg. vidare känns ilska… ödeläggande. men om allt redan e ödelagt? visst måste det vara sorg då? jo det är sorg.

14:43
tog mig 3 v å bestämma mig för om jag öht ska höra av mig t pappa. när jag väl bestämt d, tog d 3 dagar för mig å bestämma hur jag skulle tilltala honom i sms:et. skulle jag kalla honom… pappa… eller vid namn… eller nåt helt annat. nåt, lite mindre… laddat… nåt som jag aldrig kallat han tidigare, för att markera att vi vänder blad… som rally… hej rally! kommer du ihåg mig… men d blev pappa. han ringde upp på en gång. 1 röst man nt hört på 7 år… han lät täppt… och glad. å jag blev glad… å d e allt.

16:03
hur går nån fr å va ”helt normal narcissist” till ”fullblodsnarcissist”

16:04
ja d kanske börjar m att man köper sig 1 terapeut å sen

16:05
yrkesetiska frågor… de intresserar mig højt plötsligt

16:06
och om d va ilska jag kände… om jag slängde ngt i golvet även… så skulle d också va okej

18:38
santa claus kom m paket… å d va paket… ja långt från årets julklapp kan man säga. när jag var teen hade jag återkommande sexdrömmar om en 1.60 m lång boliviansk punkare i malmö. t slut blev jag ju intresserad, tänkte, att alla dessa drömmar måste ju betyda nåt. på sin helgonsida hade han skrivit följande. mitt paket e årets julklapp.

18:42
även d, att han hette diego! som ju hela v vet e mitt bästa namn

21:44
1 liten fågel flög förbi

21:48
jag tror d finns 2 typer av människor: de som inser att de är keffa och de som inte gör det. marit sa en gång att de som inte inser att de är keffa ju aldrig kmr förändras, och att det är deras straff.

 

2016-03-23

00:28
säger d något om mig… lr om alla jag träffat… att den jag har varmast minnen av e 1 kille m adhd som vissa dagar i veckan hade som regel att man nt fick ha kläder på sig i hans lgh… ja frågan e

11:58
känner ngt som angränsar t… ngt riktigt fult

13:36
urk

13:37
allt äckel… igår spydde jag och i don’t do spya ärligt… ja d e 1 vanlig fysiologisk reaktion v äckel… mindre vanlig v ångest men d händer… allting blandas samman, nu med då, ilska med sorg

 

 

Hej!

Jag gick i parterapi hos dig vid två tillfällen under hösten 2014. Kort därefter tog det slut med min dåvarande pojkvän. Några månader därpå hörde den före detta pojkvännen av sig med något som han utgav för en hälsning från hans terapeut, och det var att terapeuten funnit att jag lider av emotionellt instabil personlighetsstörning och följaktligen rekommenderat pdt istället för kbt till mig. Trots att jag visste att det inte låg någon sanning i det, och framförallt föga professionell tyngd i det en terapeut, som jag åtminstone trodde, aldrig träffat mig sa, upplevde jag ändå detta som otroligt integritetskränkande och har haft svårigheter att släppa det. Det bör tilläggas att det var under en period då jag höll på att återhämta mig från depression och var allmänt svag. För ca en månad sedan återfick jag kontakt med den före detta pojkvännen och det har sedan dess framkommit att terapeuten som utfärdat denna diagnos varit du, d.v.s. vår f.d. gemensamma parterapeut.

Att det var du skulle enligt honom ge större professionell tyngd åt utlåtandet, då vi ju mötts vid två tillfällen. Själv vill jag hävda motsatsen. Det är långt över gränsen för professionalism. Det är möjligt att min före detta pojkvän kryddat berättelsen, men det är i min mening helt oväsentligt i sammanhanget. Jag anser hans beteende vara en påräknelig följd av att ta emot den ena parten som klient efter avslutad parterapi och i direkt anslutning till denna. Jag känner ett enormt obehag inför att något som jag kan ha yttrat inom ramen för den gemensamma terapin kan ha använts mot mig på detta sätt. Det torde inte heller överensstämma med gällande sekretessregler att de uppgifter som framkommit under parterapin om en part ska användas i vidare terapi med den andra parten. Efter avslutad terapi ska det enligt Stockholm stads hemsida inte finnas några som helst spår kvar av en. Det som står klart är att ni sinsemellan diskuterat mina problem och alternativa behandlingsformer till mig. Detta torde inte enbart stå i strid med sekretessregler utan även grundläggande etiska riktlinjer för psykoterapeuter. Det jag gärna vill veta är hur du anser att detta har hanterats särskilt vad avser sekretess samt vad du i egenskap av terapeut gjorde för överväganden innan du tog emot min före detta pojkvän som klient; detta eftersom jag har tankar på att ta ärendet vidare.

Bästa hälsningar, XX

Utdrag ur 2016:2 – Alla katter grå

Se mer eller beställ numret här.

* * *

Om det är sommarkallt är kylan liksom ihålig – den är gropar. Det kan göra en nykter ibland. Kylan spänner mig. Det är som om allt drar ihop sig och samlar sig. Man blir samlad, mycket kort; vänder sig på ett annat sätt inåt. Nyss vände man sig inåt för bekräftelse; det var skönt – det gick en stråle genom mig av något varmt, svällande. Ja, jag hade druckit. Inget fanns – allt fanns. I så hög grad både och! Men sedan en grop. Det är som att sitta i en grop. När vinden går. Då växer allt upp över en. Och det blir fuktigt och trångt, som i jorden. Blicken går då inåt, och liksom förbi – man ser, att man kanske vill gå hem. Det gör ont i huden. Det kan bryta av. Man kan bli klar. Glömma, tappa tråden –
Jag fryser en sekund. Var är månen?
 Där – den är liksom beslöjad, som av ett solkigt flor. Ger inget ljus. Det är mörkt på stranden. Men det finns eld. Jag har varit med och tänt den. Man gräver en grop med sina händer. Sedan lägger man toalettpapper i den; kvistar, spruckna löv. Man tänder fyr. Sedan blåser man. Och den tar sig. Vissa tycker jag är konstig som är här. Jag är äldre. Även om det är varmare nära brasan har de klungor i skuggorna längre bort. Bakom dem står vassen matt och hård. Men jag är bjuden. Annika kom aldrig, hon är som jag, nu är jag själv. Men vissa är mina vänner. Jag pratar med Johan, han är bra. Han tycker ändå om mig. Han får en öl. Jag är full och det sväller. Det blir så varmt att jag tror huden ska spricka mjukt.
Så går vinden –
Den drar ihop mig. Johan säger akta fötterna. Gummit är i elden som tagit sig. Hårt drar jag foten åt mig och ler. Mina händer är större än deras, grövre. Jag drar dem mot byxorna och sanden faller av. Jag kniper mina fingrar om huden under hakan. Allt får inte plats i nypan. Till slut gör det lite ont. Då har kylan släppt. Det bolmar igen. Ja –
Vi är många på stranden. Det är en, två, tre, fyra, fem, sex, sju – i klungan vid vassen. Säkert femton badar vid bryggan; några är nakna. De har ett eget ljus, som snö. Och ytterligare trettio är spridda runt brasan eller i skogsbrynet, eller inne i skogen, och i badhytterna. Det kommer en doft ur skogen; tung som en blöt filt. Ljuden tillhör helt natten. Det är rasslande –
Det är också rösterna, så djupa i magen eller som sprickfärdiga hinnor i halsen; låga, höga, de står runt mig som fåglar och andra, större djur! Det svider av kryp i luften. Ser jag mycket vilsen ut? Jag blundar kort. Det svänger om. När jag öppnar ögonen syns ett ljus. Det är långt bort. Men det går i små fina svepningar, som följde det stranden.
Johan ser det också. Han klappar till mig på låret och säger: ser du? där? och jag låtsas som att jag inte redan sett och gör min nacke stel och hög. Det växer mycket långsamt. Fler spänner sig, gör sig större. Det går en kåre genom oss. På bryggan blir det stilla och de nakna skyler sig. Och Annika har feber i sin säng; hennes heta ansikte brinner till i mig. Hon ringde sig sjuk. Hennes etta är så mörk. Den luktar cannabis och något annat – fett? Soffan är det största hon har. Man kan bädda ut den. Då blir den halva rummet. Men hon har också en säng. Hon har en gles persienn. Och genom den går tåget om natten. Lyktorna börjar små i mörkret. Sedan kommer ljudet, först mycket dovt, ur berget. Dess kala vägg skymtar längst bak i sikten, utskuren mot himlen. Tunnelbanan mynnar ut ur berget; tåget löper likt ett glömt djur över bebyggelsen. Det vrålar rakt in till Annika. Hela rummet blir vitt och grått. Snart är det över. Men det etsar sig likväl fast – man blir vaken –
Det syns bakom mitt ansikte, synen suddas. Skärpan kommer igen. Jag ser ljuset. Värmen faller i min kropp. Hela vägen ner till botten och sedan – upp igen! Ruset vrickar min fot med sin tyngd. Någon skriker på ett sprucket vis, som kom det utan tanke först: det är Gud! och alla skrattar. Nu liknar vi verkligen djur. En flock mot vilken förvirringen kommer. Kommer och slår. Alla klungor börjar stöka. Det är fan snuten – hörs från olika håll. Från bryggan strömmar de våta och hala. De har frågor och sällar sig till sina. De bygger spänningen. Det blir laddning i kärnan. Jag ser kärnan som inuti ett plommon i min hand. Under allt köttsligt – längst in i det som går att ta till sig och förtära. Men ur något måste allt komma. Köttet och skalet kommer ur kärnan, byggs kring den. Men i kärnan finns det första mörkret, det beständigt vilsna. Och den finns i oss, mellan oss, vi laddar varandra. Man får nojor. Det är något mystiskt och spännande. Men det som ändå tar oss till sist: rädslan där vi i mörkret inser att ljuset vet mer än oss. Det har ett mål, himmelskt eller ej. Och det kryper sakta hit.
Några går hem. Men de flesta, vi stannar. Efter en stund tycks ljuset tveka. Det står i vilket fall till synes helt stilla. Antingen som var det skrämt och stelt av skräck. Annars som ett rovdjur som räknar ut oss. Jag fnyser roat åt mig själv. Johan ser det och låter en sekund blicken ligga mot min kind. Det är som att han rör mig lätt. Det blossar till. Men eftersom ljuset inte längre tyckts vara lika obevekligt på väg, spricker folk upp. De sätter sig igen. Hukar nära varandra. Gnuggar handdukarna in i varandras hud. Värmer sig och sina. Jag tänker på hur tjälen går ur marken på våren. Hur en sådan stor sammanpressad massa kan bli så stel och hård inuti. Och sedan, med lite värme – alla dessa dofter! Detta vatten som liksom rister till! Allt som levat och dött blir åter stört – tvingat att vara –
Så sitter vi här och pratar med varandra. Och de som varit svåra och illa till mods över mig och min ålder; mitt ansikte, mina händer, och som jag tror, mina ögon – som ligger djupt in i ansiktet och blir mycket röda när jag dricker – helt mörka och smala, bara en skiftning i det redan dunkla – jag ser mig ofta i spegeln, mycket hårt – de lättar i alla fall upp, och en lägger till och med handen på mitt ena knä och skrattar när jag säger något kul.
Åh, Annika, våra kroppar. Va?
Det är som att de missförstått. De jobbar med att begrava det de borde köra ut –
All skit som ligger så hård i oss. Pressad och stelnad. Och inget språk har vi, i alla fall inget gemensamt. Jag känner mig alltid större än dig. Men jag vet, att du är värre. För du struntar i hur stor jag är. Du har ingen förnimmelse av att vara mindre. Hur vi vaknar om morgnarna och tar oss på huden, finner det som ömmar, sluter fingrarna kring det, som var allt en böld. Vi försöker fånga den i handen. Jag tänker alltid att om jag får den i rätt läge, kan jag göra ett fint snitt. Det är en bild jag har. Då plockar man ut det mörka. Som i själva verket är djupt rött men sprängt av svart, likt vidbränt kött. Sedan ska jag lägga bölden på golvet. Det onda gör en liten pöl. Men den ska ligga på golvet och vi ska ligga kvar och ta oss på huden. Den ska glömmas bort. Vi ska vara släta igen – flacka! Snart öppnar sig porerna –
I alla fall, kanske ljuset växer igen. Ja, det blir skarpare. Nu är det också som att vår tid stannar medan ljusets fortgår. Det sista som händer, som är konkret och beständigt, är att vi åter reser oss upp. Sedan blir det mycket svårt att veta. Johan är borta. Vi går om varandra. Inga ord klingar fullt ut. Mitt i allt får ljuset ett ljud. Det är statiskt och dovt, mycket rytmiskt. Det luktar maskin. Till slut – just som det börjar gå att urskilja något slags kontur – skyndar alla upp på kullarna som står likt en mur utmed stranden. Eldgropen sparkas igen. Sedan ligger vi där i vassen. Den är glänsande och styv i sig själv. Annan hud är inpå mig. Jag är fullkomligt nykter men i vild trans. Så ser vi den –
En plog – eller, en plog till formen –
Det är en stor maskin. Den lämnar stranden slät och fin bakom sig. Allt skräp blir vänt ner under sanden. Så ser jag det. Det är någon som styr. Och den fruktansvärda lyktan lyser vägen. Den vrålar med resten av den väldiga, blanka kroppen. Det gör nästan ont. Sedan tycker jag mig få en glimt; den är inte min egen – det är förarens glimt. Rädslan; inte min. Den – personen. Rädslan i den. Det finns ingen varning. Vi ligger så stilla, det är andlöst. Men våra ögon, kastar de inte ljus? Vi är tusen ångestens nålar! Det blir för mycket för mig. Det känns som att jag ska kissa. Någon fnissar men jag kan inte höra på. Jag stoppar så mycket jag kan av min knutna näve i munnen:
Annika, Annika! – går tåget? Här är man mycket, mycket vaken.